Siv är sju år och sover över för första gången. Hos Cerisia, den nyinflyttade och spännande tjejen från Stockholm. Dessvärre blir det inte så kul, Cerisia är ganska jobbig, självupptagen och helt enkelt inte särskilt snäll mot sin nattgäst. Dessutom har hon äckliga husdjur, en jättestor storebror och en ännu större lägenhet där Siv går vilse mitt i natten.

”Siv sover vilse” är en filmatisering av Pija Lindenbaums bilderbok med samma namn. Lindenbaum har alltid förbryllat mig, mina barn älskar de flesta av hennes böcker, men totalvägrar att läsa vissa. Allra bäst är hon som de tysta och ängsliga barnens försvarare, som i Gittan-böckerna, men hon väjer inte heller för att skildra jobbiga eller rent utav taskiga barn.

Figuren Cerisia är (i filmen mer än boken) en riktigt jobbig och osympatisk typ. Det är berättelsens svaghet och styrka, å ena sidan känns hon som överdriven karikatyr, å andra sidan blir Sivs utsatthet riktigt kännbar. Och som så ofta för den maktlösa samhällsgruppen barn är det bara att försöka härda ut. Så Siv biter ihop, tassar modigt runt i den magiska och läskiga värld som den främmande lägenheten blir om natten.

Astrid Lövgren som spelar Siv är en perfekt liten antihjälte, en trulig unge som tyst iakttar men som aldrig saknar modet att berätta allt hon inte vågar. Sivs pappa (Henrik Gustafsson) gör under sina få minuter ett outplånligt intryck, både stolt och sorgsen över att hans barn är så stort att det kan sova borta. Han dröjer sig kvar i hallen några sekunder för länge, trampar osäkert på stället, kan inte riktigt säga hejdå. Den känsligt skildrade relationen mellan far och dotter tillhör det absolut bästa i filmen.

Det är en vacker film med mjukt och ombonat foto av Gabriel Mkrttchian, välgjorda animationer och surrealistiska inslag som är både roliga och otäcka. Men även om filmen är både snygg, magisk och läskig är den ändå lite för tråkig och långsam. Den kommer aldrig riktigt igång och jag tror att den tunna bilderboken inte håller för de hela 80 minutrar som filmen pågår. Även om bråkiga grävlingarna Tumma och Lillfinger bidrar rejält med driv och humor när de showar loss, med röster av Nour El-Refai och Bianca Kronlöf.

Det är befriande att hela filmen är inspelad i Luleå; snön är på riktigt och flera skådespelare pratar faktiskt norrländska. Filmskaparna har också vävt in samisk kultur på ett otvunget sätt – Sivs pappa är same och den mäktiga musiken domineras av Maxida Märak.

Det långsamma tempot i kombination med filmens längd och vissa obehagliga inslag gör att jag har svårt att se vilken åldersgrupp som ”Siv sover vilse” passar för. Sjuåringar tycker förmodligen att den är lite larvig och de fyra-femåringar som boken är gjord för skulle nog bli ganska så rastlösa och/eller skrämda.