Tillbakalutad amerikansk relationsfilm av indie-karaktär med klädsamt desillusionerade figurer som med snajdiga repliker låtsas prata om riktiga känslor, men egentligen bara trippar omkring på ytan.

Vi har sett några tusen sådana sedan ”independent” blev en egen genre någon gång för sisådär 20 år sedan, och inledningsvis verkade ”Skeleton Twins” vara precis lika poserande som många av sina snabbkäftade kollegor. Men bit för bit bryts mitt initiala motstånd ner.

Den här dramedin om nu vuxna tvillingarna Maggie och Milo som strålar samman efter tio år och brottas med gamla nojjor, må vara smart och smågalet galghumoristisk, men den tar faktiskt också det där extra varvet – och låter oss slutligen följa med ner i svärtan.

Nej, det är självklart inte mentalt smisk på Michael Haneke-nivå men ändå, för sin genre, en besjälad berättelse om det suicidala arvet i en sargad familj. Om livslögner, inför sig själv och andra.

Att det då dessutom skildras med en oväntat frispråkig dialog, ett gäng underhållande situationer och av två dovt lysande huvudrollsinnehavare (Kristen Wiig och Bill Hader) gör ju inte saken sämre.