Betyg: 3 av 5
Regi: Guillaume Canet
I rollerna: Marion Cotillard, Benoît Magimel, Gilles Lellouche
Alltid intressanta Marion Cotillard (”La vie en rose”- Berättelsen om Edith Piaf, ”Inception”) spelar sensuell fransyska med stort F i Woody Allens senaste film ”Midnight in Paris”. I franska ensemblefilmen ”Små vita lögner” av Guillaume Canet är hennes rollfigur av ett helt annat slag.
Här spelar Cotillard inte bara en förförisk klyscha av en fransyska på 20-talet, utan faktiskt en riktig kvinna som lever, har kärleksaffärer och firar årlig semester på 2000-talet tillsammans med kompisgänget.
Ludo, nära vän till alla i gänget, råkar ut för en svår scooterolycka och läggs in på sjukhus i filmens inledning. Vännerna beslutar att ändå åka och samlas i huset vid atlantkusten. Innan de åker hinner en av dem, en gift kiropraktor, bekänna sin kärlek för ägaren till semestervillan, den lite äldre medelålders gifta mannen Max. Max, som redan är en avspänd semestervärd, gör vad han kan för stå pall under pressen av att ha blivit uppvaktad av en man. I övrigt lider flera av kamraterna av olyckliga relationer och sprickande kärleksförhållanden.
Kompisgänget känns genuint, att de kan varandras egenheter utan och innan är utom tvivel och det är fint gjort. Att regissören kletar på musik över de mest känslosamma partierna ett par gångar för ofta är en brist.
Kanske vill filmen berätta om att förr eller senare innebär åldrande att valen man träffa,t såväl som de man undvikit att ta, till slut får konsekvenser. Och människor i omgivningen påverkas. Det blir lite sorgligt, visst, men det är lite luddigt, spretar åt för många håll och ett smetigt soundtrack gör att man distanserar sig.
Isabelle Espinoza