Det sällan skådade. För oss kritiker hägrar det likt en frodig oas i en karg stenöken, och perspektivet i australiska regissören Cate Shortlands andra fullängdare (Bronshästen på Stockholms filmfestival) är onekligen uppmuntrande nytt. Filmer om det andra världskriget har ju inte direkt varit en bristvara i filmhistorien men här är premisserna om inte unika, så åtminstone sällan nyttjade.

Kriget har tagit slut, tyskarna är besegrade och höga nazister ligger risigt till när de allierade tar över makten i Tyskland. Huvudpersonen Lores pappa, ökänd lägerkommendant,interneras, mamman försvinner och Lore och hennes tre yngre syskon ger sig ut på en vandring genom ett krigshärjat heimat för att ta sig till mormor i Hamburg.

Det blir en strapats, såklart, de tvingas bokstavligen kliva över lik på sin helvetesfärd norrut, de svälter och blir oftast utan tak över huvudet; kriget har effektivt sugit empatin ur de flesta de möter, men den hårdaste resan är den mentala. Sakta men säkert går det upp för Lore att hon måste omvärdera allt det hon fått lära sig under uppväxten i ett nazistiskt hem.

Grundkonflikten är som sagt intressant, uppfriskande i all sitt elände men samtidigt rör sig ”Lore” på mycket väl upptrampade stigar. Precis som i långfilmsdebuten ”Somersault” (om en ung tjej som flyr hemmet och möter världen och sexualiteten) ger Cate Shortland oss egentligen ett tämligen klassiskt uppväxtdrama. Omständigheterna må vara udda, men absolut inte temat om förlorandet av barndomens oskuld, om ifrågasättandet av föräldragenerationen, om smärtan som kommer av att tvingas ömsa till vuxenskinn.

Det nästan naturlyriska fotot kontrasterar otäckheterna väl, hjälper oss att kliva in i Lores begrundande av omvärlden. Tempot är lågt, ja, faktiskt bitvis lite för vegetativt men så länge ”Lore” handlar om barnens flykt och huvudpersonens inre resa, smälter text och underdito samman utan större friktion.

När den manusförfattande regissören senare envisas med att baxa in en trevande kärlekshistoria (med en ung judisk man) i detta extremt akuta skeende i Lores liv, lyser konstruktionen tyvärr igenom.

Nå, det välter inte hela bygget men gör det aningen mindre angeläget, det schablonartade inslaget och en ibland övertydlig symbolik skadar illusionen, gör oss snarare till engagerad publik än skakade medresenärer.

Men det är kanske så, som någon vis manusguru en gång sa: det finns bara två sorters historier: den ena handlar om en människa som kommer hem, den andra om en som ger sig av – vilket, om det är sant, ställer höga krav på fantasi och skaparanda hos världens alla filmmakare, och Cate Shortland uppfyller dem till stor del.