Så var sagan slut.

Blockbusterfilmatiseringarna av Stephanie Meyers ungdomsböcker om de kroniskt kåta vampyrerna och varulvarna har präglat en hel generation. Efter fyra filmer och tusentals pr-jippon kändes ”Breaking Dawn – part 2” ungefär som att dra ut en kniv ur ett djupt sår. Jag kan äntligen börja läka.

Historien om Bella, Edward och Jacob har genom åren gett uttryck för de mest konservativa idéerna om familjebildning i Amerika och sista delen avslutas i linje med sina föregångare.

 Allt började lite kittlande. Som en high school-film om tre tonåringar som trånade efter varandras kroppar utan att kunna ligga.

Kondomer eller P-piller existerade inte i vampyrernas värld. En perfekt ursäkt, som fungerat som stand-in för ren moralism varje gång sex kommit på tal i Twilight-universumet. Bäst att vara avhållsam, så att inte Edward skadar lilla Bella med sin stora vampyrpenis.

I ”Breaking Dawn part I” valde så Bella äntligen vilken kille hon ville ha (även om vi redan visste) och efter att hon gift sig med Edward och sexat loss på bröllopsmånaden utmynnade gnussandet i brutal ”Rosemarys baby”-skräck. Bella dör till och med i barnsäng som en följd av förlossningen av en halvvampyrbebis (abort var förstås lika otänkbart som sex innan äktenskapet).

I sista delen har Bella förvandlats till vampyr. Hon och Edward kan med andra ord knulla hur mycket de vill (och glöm inte att det är en åldersskillnad på typ 100 år mellan dem).

 ”Hur ska vi någonsin få nog?” undrar Bella medan hon och Edward stirrar in i varandras ögon som ett störigt par på tunnelbanan. Jag börjar snabbt sakna allt sexstrejkande.

”Breaking Dawn – del 2” är på många sätt en onödig fortsättning på en redan avslutad historia. Problemet med avhållsamhet som varit seriens motor existerar inte längre.

Bella och Edward börjar istället anamma de mest förstockade äktenskapstraditionerna och kärlekslöftet blir ett sätt för vampyrfamiljen att värva en ny medlem – och för Bella att överge sin mänsklige pappa. Likt en medeltida hederskultur måste Cullen-familjen också hänga med paret i varje liten situation. Som en loopad ”julafton-hela veckan” utan klappar.

 Lämna dem i fred, vill jag skrika.  

Det visar sig att Edward och Bellas vampyrbarn gillar Jacob, varulvspojken som väntat på Bella i fyra filmer och borde fått pungbråck vid det här laget. Nu har barnet ”präglat” honom redan innan hon föddes, vilket innebär att de kommer ligga när hon vuxit till sig (åter igen, jag lägger ingen värdering i Stephanie Meyers mormon-tro). Först blir dock Jake en slags nanny till det lyckliga paret, helt i linje med hans konstanta förnedring.

 Men, barnet har inte godkänts av den ondskefulla feodalstaten av lömska vampyrkungar (eller vad de nu är), och familjen Cullen måste skicka efter hjälp från sina avlägsna släktingar för att skydda ungen. Det är nära att ett fullskaligt krig utbryter mellan staten och familjerna. ”Du har gett mig något att slåss för, min familj” säger Edward till Bella i en av de mer bisarra ordväxlingarna.

Det blev tjafs kring 15-årsgränsen förra gången. Den morbida förlossningsscenen var magstark, men man ändrade till 11-årsgräns i sista stund så att filmen största fans inte skulle bli besvikna. Avslutningen bjuder på bebisar som bränns levande på bål samt ett blodigt halshuggningsparty i sista akten. ”Breaking Dawn part II” har fått en 15-årsgräns. Löjligt förstås, men skönt att kammarrätten inte gör samma skillnad på våld och sex i sin censur som i Amerika (där är sex tabu, här är våld det – vilket är ganska sympatiskt).

Efter många år och många väldigt dåliga filmer som setts av halva jordklotet avslutas sagan, och utan att avslöja för mycket sker det på ett sätt som inte kommer att göra fansen besvikna. Ändå tror jag inte att ”Twilight”-sagan kommer att hjärntvätta sina tonåriga fans. Det är en naturlig del av livet att växa upp och inse att de flesta killar är idioter. Även om man kommer i puberten med en fantasi om en gullig vampyr och hans antika familjevärderingar.