Kvällstidningskrönikör, författare och nu regissör. Aftonbladets Ronnie Sandahl börjar alltmer framstå som en renässansman.

Jag har visserligen inte läst hans roman ”Vi som aldrig sa hora”, och den första Sandahl-kolumnen skummade jag i skrivande stund för en kvart sedan, men hans fyndiga kortfilm ”Lyckliga jävel” från 2010 sitter fortfarande kvar i relativt färskt minne:

Ett par sitter i baksätet i en taxi, tjafsar efter ett partnerbyte som gått snett. En liten konflikt i omvärldens ögon, stor i de inblandades.

Om man efter enbart två filmiska symptom ska drista sig till att ställa en diagnos, är det just där Sandahl vill befinna sig. I den vardagliga relationen, i den avgränsade lilla historien som är specifik men samtidigt allmänmänsklig.

Som i ”Svenskjävel”, som berättar en kärlekshistoria i Oslo mellan svenska Dino och den något äldre, norske mannen Steffen.

De möts på hans krog, där hon söker jobb. Som servitris gör hon sig dock inget bra när hon har ena armen gipsad, men Steffen behöver en barnvakt, eftersom frun är bortrest.

Just den här premissen, att han låter en vilt främmande tilltufsad person ta hand om hans lilla barn, är lite svårsmält, men okej…

Tycke uppstår, och det gör även en rolig situation där Steffen låter Dino vara med på en middag med några av hans vänner:

Den Northug-drygaste norrmannen i sällskapet håller låda om hur han njuter av att det nuförtiden är svenskar som serverar hans kaffe och skrubbar hans toalett, och syftar på det ekonomiska maktskifte som, tack vare oljan, skett mellan länderna. Dino får frågan om hur svenskarna ser på saken och kläcker den avväpnande repliken:

”Men Sverige gillar Norge. Vi tänker på er som en utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto”.

Bianca Kronlöf imponerar på ett självklart nedtonat vis, fyller ut sin lätt sargade Dino i fingerspetsarna, spelar tillsynes på sparlåga, men både hon och manus antyder att det brinner något därinne. Vilket är kongenialt med resten av berättelsen.

Det bultar något större där under den melankoliska ytan. Vi får ana konturerna av en trasig förhistoria, ett djupare konfliktfyllt inre hos svenskan, och även hos Steffens tonårsdotter Ida, men Sandahl låter oss inte följa med hela vägen ner i skiten. Håller sig strax under ytan, resten får vi fylla i själva. Om vi vill. 

Nåväl, vi behöver kanske inte ett flödesschema över alla inblandades psyken, när ”Svenskjävel” är som bäst tangerar den ändå stämningarna i Joachim Triers suicidala ”Oslo, 31 augusti”. Sandahls drama står sig inte för övrigt i en jämförelse men det finns ändå ett vemodigt syskonskap här.

Jag noterar tacksamt att Sandahls sympatier inte bara ligger hos huvudpersonen Dino utan att han även låter omgivningen få nyanser och liv. Men så handlar det ju inte bara om en kärleksrelation, utan lika mycket om det knepiga att mötas över klassgränser, snarare än nationsditon – å andra sidan gräver filmskaparen Sandahl inte ner sig speciellt mycket i det temat heller.

Kort sagt en väl avvägd och balanserad första fullängdare, sannolikt tvättad av ett noggrant dramaturgiskt sinne. Här faller alla bitar friktionsfritt in på sin förutbestämda plats: Vändpunkt vid 60 minutersmarkören, reningsscenen (oftast bad eller ösregn, här ett dopp med kläder på) strax innan upplösningen och sedan det lilla leendet på slutet, precis innan eftertexterna börjar rulla. Bara en ryckning uppåt i mungipan, men tillräckligt för att vi ska lämna salongen i gott mod.