Det var en underbar dag. Jag hade tilldelats Nobelpriset, fått löneförhöjning, positiva recensioner, friskintyg, solen sken och jag badade i kärlek. Min livsglädje var klädd i teflon och jag skuttade in i biosalongen för att se min favoritregissör Claire Denis nya film. Efter 83 minuter klev jag ut som en trasa i en vidrig värld och ropade mot himlen:

– Fy fa-an, Claire Denis! Får man göra såna här filmer?

Inledningsscenerna är mörka och olycksbådande. En ensam man på ett kontor har skrivit ett avskedsbrev. Ute regnar det som om syndafloden är på väg. En kvinna i högklackat går naken genom natten och en man ligger död på marken under en likfilt som lagts dit av polisen.

Efter ett tag förstår vi att liket är resultatet av Jacques självmord. Efter sig lämnar han tonårsdottern Justine och frun Sandra.

Innan han tog livet av sig hade Jacques dragit på sig stora skulder i ett samarbete med riskkapitalisten Eduard Laporte, och när hans fru försöker bringa ordning i finanserna går hon på minor.

Sandra kallar hem sin bror, sjökaptenen Marco (Vincent Lindon), från de sju haven och låter honom ta hand om haveriet eftersom han var bästa vän med den avlidna Jacques.

”Svinen” är en snårig historia som gör skäl för sitt namn. Claire Denis visar upp ett persongalleri där alla, en efter en, avslöjas vara avskum på ett eller annat sätt. Till och med de med goda intentioner är på fel spår och som publik blir vi själva indragna och på många sätt medskyldiga till brottet som rullas upp framför oss. Omständigheterna som gjort att Jacques tagit livet av sig är omständigheter som vi som underhållningsknarkande superkonsumenter varit med om att skapa.

Denis är på intet sätt tydlig med sitt budskap och ”Svinen” är en triumf för ickelinjärt berättande. I denna mycket lågmälda thriller får vi en ledtråd här, en viskning där, en antydan som knyts ihop med en indikation och det är först vid filmens sista skälvande sekunder som allt faller på plats och man förstår till vilken grad alla inblandade är svin.

Nu har det gått några dagar men ”Svinen” har inte lämnat mig på något sätt. Jag är fortfarande tyngd av berättelsen och vet uppriktigt sagt inte om jag kan rekommendera den till någon, trots att den är så rysligt skickligt gjord. ”Svinen” är oerhört drabbande men ger ingen utväg ur mörkret.

En sådan finns helt enkelt inte, varken i fiktionen eller verkligheten.