Någonstans i ”anytown USA” börjar Curtis hallucinera om en apokalyptisk storm som närmar sig. Åskan vrålar, fåglarna flyger i konstiga mönster över himlen.  Hans vänner och familj (en döv dotter och en försiktig fru) tror att han är knäpp, och snart börjar Curtis misstänka detsamma.  Mamman fick diagnosen paranoid schizofreni i 30-årsålders, det vill säga där Curtis själv befinner sig.

Curtis börjar läsa böcker om ”hur man hanterar mental sjukdom” samtidigt som han anstränger familjens redan recession-drabbade ekonomi med att bygga ett stormsäkert ”shelter” av en container ute i trädgården.

Upptakten är bekant. En man som alla tror tappat det, men som vi samtidigt anar har rätt, känns igen från hundra Stephen King-storys, men det är något med det tröga tempot och den lantliga sommarmiljön som blir extra obehaglig när de blandas med Curtis mardrömmar, där hans dotter blir bortrövad och hans egen hund anfaller honom. Det smarta med ”Take Shelter” är att ingen vet om Curtis håller på att bli galen, inte ens han själv.

Frågan är väl vad man ska göra med en film som detta i efterhand? Handlar den om psykisk sjukdom eller om naturens hämnd? Allt är mycket oklart. Och tyvärr inte på det där konstnärliga sättet då flummet har en egen poäng.

  Filmen vann ju kritikerveckan i Cannes förra året (regissören Jeff Nichols tävlar med ”Mud” detta år) vilket ökar förväntningarna att den ska leva upp till något mer än kanske bara, ja vad är det, en meditativ katastroffilm kanske.