Alla värvas av den hemliga elitstyrkan S.H.I.E.L.D för att tillsammans rädda världen. Nytillskott är superspionen Black Widow och Hawkeye. Den senare använder pilbåge(lite fjuttigt att använda ett vapen som uppfanns 60 000 år före Kristus mot gudar från yttre rymden?).
Man får ta ”Avengers” för vad den är. Semi-propaganda för den amerikanska drömmen om hjältar, frihet och Scarlett Johanson i en tajt catsuit.
Enligt Marvels fan-fictionisering av nordisk mytologi bor ju asagudarna på en annan planet (dimension?). Åskguden Thors brorsa, Loke, är fortfarande bitter för att han inte fick hångla på högstadiet, typ, och warpar ner sig själv till jorden för att förslava mänskligheten som straff. I en härlig skurkscen skrämmer han halvt ihjäl en folkmassa som knäböjer medan han förklarar människans natur ”Ni var gjorda för att bli styrda”.
Skitmackan träffar fläkten rejält när Loke öppnar en portal och bjuder in megastora flygande tusenfotingar som river sönder Manhattan.
För att ordna upp röran har världen alltså de största superhjältarna i ett toppat lag, som ett svenskt landslag med elva Zlatans. En bra idé på pappret, men det innebär i praktiken många egon. Som när medlemmar från olika band bildar vad rockistiska skribenter brukar referera till som en supergrupp.
Den komiska clashen mellan de väldigt olika hjältarna bär upp de få scener som inte är 300% action, särskilt när Tony Starks (Robert Downey Jrs) självupptagna svassande ställs mot Captain Americas lillgamla lumparpatos. Men överlag hinner inte ”The Avengers” få kontakt med mig som tittar korkat på dem genom mina 3D-glasögon.
Det som gör en superhjälte intressant är oftast deras skeva relation till den vanliga, dödliga världen som de en gång tillhört. Men det enda tecknet på att civilt liv överhuvudtaget existerar är datoranimerade statister som panikslaget flyr undan exploderande bilvrak.
”The Avengers” är inte en uppföljare, men filmbolagen har lyckats med sin drygt tio år långa hjärntvätt av eskalerande miljardbelopp för specialeffekter, kombinerat med extrem PR. Superhjältevärlden och dess krig är nästan lika närvarande i medierna som vår egen.
Då känns det rent av oförskämt att ifrågasätta varför lilla jag skulle bry mig om ”jorden” går under eller inte. Men det är svårt när de übermaxade actionscenerna inte har någon mänsklig insats.
”The Avengers” är rätt korkad till och med för en superhjältefilm. Men den förverkligar faktiskt en pre-pubertal pojkfantasi jag inte visste att jag hade, genom att göra Hulken till den slapstick-komiker han var menad att bli. I en underbar scen plockar den gröne jätten upp guden Loke och drämmer honom i marken som en trasdocka, och just då känns ingenting roligare.