Så dyker det äntligen upp ett exemplar av den utrotningshotade kinematografiska arten God skräck. Det är inte ofta de siktas, senast var väl 2001 på ön Jersey där Alejandro Amenábar vände ut och in på dödsbegreppet i den briljanta ”The Others”.

Okej då, det har dykt upp några få sevärdheter med egenart sedan dess, som ”Insidious” 2010, men annars för ett fan av besjälad skräck en knaper tillvaro.

”The Babadook” har hyllats världen över, men var i Sverige initialt tänkt att gå direkt till VOD- och dvd-hyllans skuggvärld, men nyligen bestämde sig distributörerna för att följa den globala hypen och sätta upp denna australiska lågbudgetare på duk.

Det gjorde de helt rätt i.

Men skruva ändå ner förväntningarna något snäpp. Trots ovanstående lovord är detta inte fullt så originellt som ”The Others”, och den kommer såklart inte i närheten av de gamla klassikerna ”Exorcisten” och ”The Shining”. Betygsfyran är i ärlighetens namn lite ranglig, men ”The Babadook” har en basal, sinister charm som tar den långt.

Det är egentligen en ganska liten och timid historia. En lo-fi-horror som jobbar mer med stämning och ton, än digitala effekter och akut skräck. Och skådeplatsen kunde inte vara mer klassisk: Ett gammalt victorianskt trähus, en minst sagt labil mamma och ett litet barn som ser saker som de vuxna inte kan se.

Några scener tar oss utanför duons kuvös men till stora delar är det där vi tillåts röra oss; klaustrofobiskt fångade i pojkens och mammans sorg efter en pappa/man som dog i en bilolycka på väg till sonens födelse.

När den sexårige pojken en dag hittar en mystisk barnbok, som med pop-up-bilder och suggestiva teckningar berättar om den elaka varelsen från filmens titel, börjar det hända saker.

Som alla välgjorda skräckfilmer har ”The Babadook” ett dynamiskt ljudband som istället för att attackera trumhinnorna, jobbar med konstrasten mellan högt och lågt. En hård knackning på dörren vid ett oväntat tillfälle kan ge mer effekt än en basun vi ett väntat, om man säger så.

Regissören och manusförfattaren Jennifer Kent och hennes team lyckas till och med skrämmas i scener flödande av dagsljus. Det är bra, det har jag inte sett sedan ovan nämnda Amenábar-succé.

Det direkta skrämseleffekterna är annars få, istället håller den sakta gnagande oron för barnets säkerhet adrenalinnivån på en hög, jämn nivå. Det egentliga hotet kommer ju inte från det udda, ibland nästan skrattretande monstret utan från mammans tilltagande sinnessvärta.

Att se barn tvingas anpassa sig till, och parera, en störd förälders humörsvängningar är hårt, även i en fiktion vars främsta syfte väl ändå är att underhålla. Jennifer Kent vet det, förhåller sig till det, berättar nog egentligen om just det. Och gör det med känsla, i alla fall så mycket som genren tillåter.

Med andra ord är detta ett skräckdrama om ett trauma som egentligen borde kureras på en psykavdelning. Det krävs ingen specialistutbildning i psykiatri för att inse att den svarta närvaron är en materialisering av mammans ångest, men det går naturligtvis lika bra att bara se ”The Babadook” som ett stycke God skräck.

Sådant är det ont om.