Cameron Diaz onanerar genom att gnida sitt kön mot en bils vindruta, medan Javier Bardem sitter i framsätet och fånstirrar. Brad Pitt får huvudet avhugget medelst en apparat som hade fått de spanska inkvisitorerna gröna av avund.

Det är framförallt dessa två inte helt lättsmälta scener som hänger kvar på näthinnan efter visningen av två legendariska herrars senaste verk. Även om sekvenserna inte är speciellt representativa, det är mycket mer snack än verkstad i ”The Counselor”, sätter de tonen för en spekulativ film som vill vara hård som flinta, men mest ter sig desperat och daterad.

1980-talet ringde och ville ha sina humorlösa pretentioner tillbaka.

Författaren Cormac McCarthy må vara 80 år men han är het som chili i branschen. För några år sedan gjorde bröderna Coen en genial adaption av ”No Country For Old Men”, strax därefter såg vi Viggo Mortensen i mäktiga domedagsscenariot ”Vägen” och en av McCarthys mest hemofila böcker ”Blodets meridian” ska även den upp på duken.

Han gör i grunden moraliska dramer om amoraliska människor, om gärningars konsekvenser i en värld med uselt konsekvenstänkande. Det är extremt brutala berättelser, alltid levererade med ett stråk existentiella grubblerier, som ibland är svårt att dechiffrera men oftast kittlar tankeknölarna.

Ridley Scotts ”The Counselor” lutar sig alltså mot ett originalmanus av den gamle skriftställaren.

Vi ser en stjärnensemble spela upp en på ytan rätt schablonartad historia om en advokat (Michael Fassbender) vars girighet får honom att ingå en deal med en mexikansk drogkartell. Vilket ju inte är rekommendera.

McCarthy talar om våldets pragmatism, att det inte ligger något raseri bakom knarkmaffians ofattbara grymhet, det är bara business as usual. Han ställer bland annat, på ett i USA säkert provocerande vis, alla dessa ogärningar mot den katolska kyrkans egentligen rätt bisarra bikt, där även den värsta brottslingen kan gå in och byta sina bestialiska mord mot några Hell Marys.

Ingen synd är oförlåtlig, säger en präst när han blir provocerad i sitt biktbås och representerar på sätt inte bara kyrkan utan hela det världsfrånvända samhället som låter vidrigheterna pågå.

Sentenserna matchas av den osentimentala intrigen. Den sedvanliga hollywoodska moralen; den nästan matematiska logiken som säger att skurkars våld bestraffas med proportionerligt rättfärdigt våld, är inte gällande, vare sig i McCarthys värld, eller i verkligheten.

Uppsåtet är bra men tyvärr låter filmskaparna rollfigurerna tala ut tankestoffet i långa ofta malplacerade haranger istället för att låta det blomma upp i undertexten. Mycket av det som sägs har dessutom sagts tidigare, och mer välformulerat, inte minst av manusförfattaren själv.

För att få i sig de få godbitarna tvingas man också svälja en hel del kvasifilosofiska stunder, några klichéartade karaktärer och ett gäng gubbiga samtal om manligt och kvinnligt.

Jag önskar att jag kunde säga att det är den förvisso rätt trubbige Ridley Scott som inte haft tillräckligt stor själslig potential för att förvalta McCarthys ord, men för en gångs skull har jag faktiskt läst manus och regissören har varit tämligen bokstavstrogen.

Allt finns där. Även apparaten. Och vindrutan.