I väntan på att få se Bill Skarsgård klä ut sig till en dödlig clown vid namn Pennywise i nyfilmatiseringen av Stephen Kings klassiska pajastrauma ”Det”, kommer här en i hemlandet nedsablad tolkning av samma författares magnum opus ”Det mörka tornet”.

Åtta romaner hann det bli, mellan 1982 och 2004, och om man helt respektlöst ska försöka sig på att summera ett dylikt livsverk i en hisspitch så handlar det om det där mörka tornet, som står mitt i universum och fungerar som en bastion mot ondskan. Den onde Mannen i svart (Matthew McConaughey) vill rasera tornet, medan den gode Revolvermannen (Idris Elba) står för räddningen.

Ja, det är såklart mer komplext än så men i grunden ligger en ljus-mot-mörker-konflikt som King, med sin imponerande förmåga att skapa spänning av det banala, byggde ut till ett allomfattande fiktionsuniversum som bjuder på ett genrekaos som annars bara skulle kunna uppnås av en explosion i en serietidningsaffär: Vilda västern blandas med sci-fi, fantasy, tidsresor och storstadsaction – och så finns det mytologiska svärdet Excalibur med på ett hörn också.

King- och fantasyreferenserna duggar tätt här i dukversionen. Här är Pennywise namnet på ett nedlagt tivoli, pojken som hjälper Revolvermannen är begåvad med en övernaturlig förmåga kallat shining och den sistnämnde heter Roland av Gilead (där alla ”Handmaids Tale”-vänner känner igen Gilead som namnet på TV-seriens teokratiska republik).

I det kreativa ledet är det här till stor del faktiskt en dansk angelägenhet (nä, det är inte bara svenskar som ”erövrar” Hollywood). Nikolaj Arcel (”A Royal Affair”) regisserar och har skrivit manus tillsammans med Danmarks mest anlitade manusförfattare, Anders Thomas Jensen.

Även Stephen King lär ha varit med i filmprojektet. Vilket ju i och för sig inte självklart är en kvalitetsgaranti – minns hur han dissade Stanley Kubricks ”The Shining” och istället gjorde en egen, tam tv-tolkning av sitt eget verk.

Nå, åtta böcker har alltså medelst manusmässig bonsaiteknik blivit en knappt 90 minuter lång film… vilket ju är ett rent galet tilltag, som gjort att hardcore-fansen känner sig kränkta. Vilket man verkligen kan förstå, men undertecknad som inte läst förlagan ser inte i första hand ett stympat storverk, utan en rätt fantasifull sak om en pojkes sorgebearbetning.

Men den korta speltiden tar slutligen ut sin rätt. Det är som att man riktigt kan se den framför sig, den där brottningskampen mellan kreativiteten och den pragmatiska tidshållningen. Där utgången tyvärr är viss.

Och mycket riktigt, efter att under två akter ha skissat ett eggande universum lämnar danskarna oss med en fjuttig sista akt där allt krut läggs på standardiserad action – vilket får det elaborerade landskapsbygget att falla ihop som en sci-fi-sufflé.

Om man ska vara vänlig kan man möjligen se detta som en medvetet kittlande cliff-hanger, ett pilotavsnitt inför den TV-serie som lär ligga i pipelinen. Men då ska man vara på riktigt gott humör.