Simon James är en hunsad kontorsslav på ett statligt verk i någon slags kafka-artad anakronistisk parallellvärld. Hans dåliga självförtroende hindrar honom såväl från att ta kontakt med sin snygga men skygga kollega, som att hävda sin rätt inför chefen. En dag dyker det upp en dubbelgångare på kontoret; identiskt lik Simon men annars hans fullständiga motsats, och Simons tillvaro skakas i grunden.

Indiefilmens hard core-ikon från 1990-talet, Harmony Korine är listad som en av producenterna bakom denna filmatisering av en Dostojevski-berättelse, där estetik och berättande gör att associationerna studsar mellan Roy Andersson, Terry Gilliam och Franz Kafka.

Pust. En film som skakar liv i så många tungt intellektuellt belastade namn i minnesbanken är naturligtvis högintressant. En självklart sevärd sak för den som gillar när en historia inte går på räls från start till mål – samtidigt som hipsterlockande affischnamn som Jesse Eisenberg och Mia Wasikowska avslöjar att det är ett tillräckligt publikvänligt drama, som man inte behöver vara kvantfysiker för att hänga med i.

Mörkt är det dock. I såväl sinne som på duken. Den här (mar)drömlika tillvaron är så dovt ljussatt att jag bara knappt kan skönja mitt anteckningsblock (ett känt kritikermått för att avgöra en films psykosomatiska status) och det expressionistiska ljudbandet, med mollackord och avlägsna skrik, är suggestivt på gränsen till ångestframkallande.

Kort sagt ett verk som jag hade älskat förbehållslöst som filmstudent men som nu, några tusen filmer senare, inte riktigt tar sig ända in i själens hålrum. Det är en intressant, snyggt, väldramatiserat och svart humoristiskt film som trots sin önskan att vara unik ändå är rätt konform. Jag har med andra ord sett, läst och hört det förut (redan Dostojevski lär ha blivit anklagad för att ha snott för mycket av intrigen från Nikolaj Gogol).

Den brittiske regissören Richard Ayoade, som långfilmsdebuterade med charmiga ”Submarine”, gör det inte sämre än andra. Tvärtom.  ”The Double” har många goda scener och inte minst ett formidabelt personlighetskluvet skådespeleri från Eisenberg, men ändå… om man ger sig in i den existentiella dystopi-leken får man tåla att bli jämförd med klassikerna, och då kan det tyvärr inte bli aktuellt med ett annat epitet än ”Brazil” light.