”Tänka sig att Kristina abdikerar för en liten spanjors skull! Jag trodde i det längsta att det skulle se ut som det vore av leda vid det hela och en evig längtan efter frihet”.

Så skrev Greta Garbo i ett brev till en vän, när det gick upp för henne vilken sorts Drottning Kristina som hon skulle porträttera i Hollywood-filmen från 1933.

På den tiden var det sannolikt inte helt rumsrent att påstå att kvinnan som abdikerade och lämnade landet för att konvertera till katolicismen var gay, men de flesta var väl ändå rätt överens om att Drottning Kristian inte var någon våpig varelse som lät romantiska svärmerier styra hennes liv.

Genom århundraden har det fabulerats fritt om Drottning Kristinas sexuella läggning, faktiskt även om hennes könstillhörighet. Böcker har skrivits, debatter har rasat – vilket till och med ledde till att man 1965 lät man öppna hennes grav för att kolla om skelettet var typiskt kvinnligt. Det var det.

Bilden av den gåtfulla drottningen har ändrat sig med tiden, blivit en spegling av rådande diskurs och normer. Den här tolkningen av Kristina som lesbisk hamnar ju helt rätt i dessa dagar när HBTQ-teman står som ridspön i backen. 

När finske Mika Kaurismäki tar upp fallet är det alltså ingen tvekan om vilket lag hon spelar för, men det är inte bara därför hon väljer bort den svenska tronen; Lika mycket gillar hon filosofer och libertinska tänkare som var big no-no att följa om man ville behålla makten i det protestaniska Sverige.

Nå, det historiska dramat i ”The Girl King” skissas mest, filmmakarna verkar måttligt intresserade av dåtida politik, och mer av Kristinas person.

Vilket i och för sig är ett klokt val, hon verkar ju onekligen ha varit en komplex figur.

Svenska Malin Buska bär sin drottning med grace och tyngd, även igenom de lätt teatrala partierna. Jag tror på hennes kval och gillar framförallt hur manuset undviker att göra henne till en allt igenom rättrådig människa.

När det idag görs fiktion om kända historiska nytänkare brukar merparten av filmskapare modellera sina huvudpersoner efter vår tids normer och värderingar, vilket ger dem en idealistisk air av kamp och moral. Även om Drottningen här får stå för upplysning och frimodighet kan hon på samma gång beordra plundring av Prag, bara för att komma åt stadens konstskatter.

Det är Michael Nyqvist som gör hennes förmyndare Axel Oxenstierna, men annars är det bara finnar och andra utsocknes i rollistan – och alla talar halvknackig engelska med brytning. Vilket bara det är ett rejält black om foten för ”The Girl King”, som dessutom lider av lätta fantomsmärtor från en stympad budget.

Det här är tydligt en film som vill vara stor kostymfilm men inte har råd. Det talas mycket om omvärlden, om stridigheter och uppror men med några få undantag utspelar sig dramat inomhus, i byggda scenerier eller natur, plåtad i snäva kameravinklar.

Förutom abdikationen är det en omständighet kring Kristina som hängt med mig sedan skolans historielektioner, nämligen det faktum att hon bjöd in en av världshistoriens mest kända filosofer till hovet: René Descartes. Det var ju han som myntade det bevingade begreppet ”Jag tänker, alltså finns jag”. Denne store celebritet och tänkare styrde alltså kosan mot vårt kyliga land, inkvarterades på det fuktiga slottet, drabbades snabbt av lunginflammation – och dog.

Det kanske bara var det filosofdödande svenska klimatet som fick Kristina att dra söderut.