Håll i hatten, alla ni som tyckte att Stina Wirséns svarta figur Lilla hjärtat var problematisk:

I bilen på väg från flygplatsen till de tre flyktingarnas första boning i USA:

– Vad är det där för något, säger en av de storögda afrikanerna och pekar på en hög reklampelare med ett stort gul M på.

– Det är McDonalds. Där kan man äta, säger den amerikanska kvinnan och svänger av.

Klipp till en scen där de tre svarta männen sitter och pillar glatt på leksaken som följer med i Happy Meal.

En av grabbarna kommer hem från sin nya arbetsplats:

– Jag hörde något på jobbet idag. Det kallas för ”ett skämt”.

Han drar en barngåta: Varför går hönan över vägen? Ingen som vet? Jo, det är för att komma till andra sidan.

De unga männen garvar hysteriskt. En av dem återkommer till hönan senare på kvällen och skrattar lika glatt då.

På andra sidan duken sitter jag undrar om det kan stämma att de inte har humor i Afrika.

Vid sängdags borstar de tänderna med pinne, trots att snälla kyrktanten gett dem varsin ny tandborste.

Sickna tossingar.

Och så drar man på gänget skridskor också, och släpper ut dem på rinken, så de ska ser riktigt klantiga ut.

Det är i grunden såklart en allvarlig och välmenande historia. Dess första hälft engagerar.

Filmen inleds i inbördeskrigets Sudan, sent 1980-tal, där ett gäng barns föräldrar blir slaktade av en icke-namngiven rebellgrupp. Tillsammans traskar den lilla utsatta barnaskaran över öknen och genom djungel, hela tiden på spänn, spanandes efter onda män och farliga djur. Några dör på vägen. Det är ett kort sagt en helvetes hård vandring, vilket inte hindrar att en av de mindre pojkarna envisas med att släpa med sig en stor, tung Bibel – som väldigt ofta, liksom av en händelse, hamnar i närbild. Till slut når de ett flyktingläger.

Efter tretton år i samma läger får de fyra huvudpersonerna komma till Kansas City där de genast möts upp av Carrie (Reese Witherspoon) som bara ska hjälpa dem få jobb men som blir allt mer engagerad i deras öden.

Det tillstöter en del trubbel på vägen, såklart, men på det stora hela är det en friktionsfri assimilering som verklighetens flyktingar bara kan drömma om.

Filmmakarnas första mål verkar inte ha varit att ge en sannskyldigt komplex bild av flyktingskapet i främmande land. Så fort gänget anländer till USA blir det nämligen Cosby-sitcom för hela slanten. Säkert omedvetet så, utan onda avsikter, men dock. Filmmakarna har inte kunnat lägga band på sig, utan tagit till de billigaste knepen för att muntra upp oss med några frejdiga kulturkrockar.

Det missionerande elementet är nog viktigare. Förutom McDonalds och Nike ser vi som sagt en ivrig produktplacering av Bibeln och amerikansk kyrklighet.

Filmens titel refererar till tanken om huruvida det är okej att ljuga ibland – och det perspektivet är ju svårt skenheligt och förminskande av det egentliga flyktingproblemet. Dessutom tydligt stammande ur en gammaldags, puritan västerländsk tradition:

Du skall icke bära falsk vittnesbörd.

Jo, Sherlock, det ska du. Om det behövs.

Frågan om det finns en god lögn är alltså en infantil ickefråga, och man behöver definitivt inte släpa ett gäng sargade barn genom öknen för att svara på den.