Det spelar ingen roll hur de kråmar sig, det känns ändå lite avslaget. Ni vet, den där känslan av att festen är över. Vinet är slut och solen på väg upp, men så står han där, den där outtröttlige tjommen som desperat försöker få igång stämningen igen. Party!!

Men det vill sig inte riktigt.

Peter Jackson och hans enorma pung med pengar (nästan 4 miljarder kronor) skapar världar att baxna inför, och visst är det stort, snyggt och gediget (draken Smaug är fin och vi får se filmhistoriens första riktigt otäcka jättespindlar) men den här sortens karnevalfilm lider ju under genrens krav på ständig förnyelse. Högre, större, bättre. Magnifika städer inne i berget, hisnande färder i vattenfall, berg-och-dalbane-action och kryllande horder av orcher i all ära, men speciellt pulshöjande är det inte. Förutom redan nämnda slemmiga leddjur, då.

”Hobbit 2” eller, om man så vill: ”Sagan om Ringen 5”, trallar samma tema som föregångarna, visar upp samma scenerier och högstämda skäggiga män som med darr på rösten talar om att ondskan samlar sina krafter, att världen är hotad.

Jag väntar bara på att John Cleese ska komma in och Monty Python-fräsa ”Yes, yes! Get on with it!”

Berättelsen, som hämtat sitt skelett från den i sträckbänk lagda litterära förlagan, är tunn men har ändå en mer självklar framåtrörelse och bättre anpassat tempo än den förra filmen som körde fast i eviga vandringar, segt dvärgkäbbel och utdragna fajter.

Nåväl, det är naturligtvis fruktlöst att klaga på bristande intrigsubstans. De som betalar biljetten gör det för åkturen, och åka får de.

Man kan notera en viss anpassning till nutiden. Manusförfattarna ger gott svängrum åt en ny kvinnlig karaktär, en alv som är lika vass på orch-slakt som Legolas och vid ett tillfälle skymtar det faktiskt förbi ett par svarta människor bland alla vita. Men det gäller å andra sidan bara några statister i snabba inklippsbilder. Dessutom tydligt markerade, som om filmmakarna vill poängtera sin multikulturalism – vilket paradoxalt nog får motsatt effekt eftersom det bara påminner om oss hur vitmenad den här fiktionsvärlden annars är.

Lite kul är det att ondskans ursprung, demonen Sauron, ser ut som en brinnande vulva – vilket kan vara en nog så otäck uppenbarelse i pojkrummet.

För det är nog ändå där som trilogin kommer ge störst adrenalinpåslag. Men även om den främst är riktad mot stora barn och ung ungdom (mycket våld men inget blod, och bara de riktigt onda dör) anses ”The Hobbit”, i vår disneyfierade samtid, vara en nyhet med ett givet allmänintresse. Det kan vi tacka den enorma budgeten, den globala pr-kampanjen och den mediala uppmärksamheten för.

Lita på att den här högbudgeterade produkten idag blir exponerad i rikets nyhetsprogram.

Mikael Persbrandt då? Jo, han dyker upp i början, i ett par snabba scener som skinnskiftaren Beorn. Tyvärr är hans medverkan så kortvarig att jag knappt hinner tänka att han befinner sig långt från ”Mig äger ingen”, innan han har försvunnit ur handlingen.

Men okej, han gör det han ska: ser lite lidande och mystisk ut, men hans ansiktsbehåring… nja…nä… tänk tufsig varulv i stumfilm så hamnar ni ungefär rätt. När han förvandlas till en gigantisk, dreglande björn är han desto mer imposant. Men då är det å andra sidan inte längre Persbrandt, utan datorn, som levererar.