Ständigt denna Enigma. Ingen annan analog manick har väl fått så mycket duktid som den tyska krigsmaktens kodmaskin, som under andra världskriget gav dem en tydlig fördel över de allierade.

Den här gången får vi den sanna historien om hur mästerhjärnan Alan Turing knäckte Hitlers kod och på så sätt hjälpte till att vända krigslyckan.

Förresten… tänk in några saftiga citat-tecken kring adjektivet i den förra meningen, för ni vet hur man säger: Det första offret i ett krig – och en amerikansk biopic – är sanningen.

Filmmakarna har mycket riktigt fått på pälsen för att de skarvat lite väl mycket och att de dessutom påstår att Turing indirekt hjälpte en rysk agent rumstera på det berömda spionhögkvarteret Bletchley Circle. Men okej, den konstnärliga friheten bör vara hög.

Värre är det lågpannade manuset.

”The Imitation Game” vacklar mellan ett biografiskt drama om det aspergerdrabbade underbarnet som på grund av sin homosexualitet behandlas illa av sin samtid, och ett triumfatorisk historiskt drama som ännu en gång visar hur engelsmännen gav tysken på tafsen.

Mestadels gäller det förstnämnda, vilket i teorin är ett gott val, men eftersom den norske regissören Morten Tyldum (”Huvudjägarna”) och manusförfattaren Graham Moore sällar sig så hårt till gängse biopic-mall faller även denna del platt till marken.

Trots att det handlar om en ny bekantskap känns allt igen: Det motarbetade geniet, den oförstående omgivningen, motstånd från högre ort, nedräkning till nio och sedan revansch.

Nä, slutet går ju i och för sig inte helt i dur, men det bitterljuva tillhör också genren, det ger oss i publiken ett moraliskt övertag eftersom vi ser den storhet som dåtiden inte såg.

Det överpedagogiska berättandet må vi ha för våra synders skull, men i en berättelse som handlar om ett gäng intellektuella giganter kan man kräva lite mer skärpa.

Men nej, istället utför filmmakarna en dubbel sänkning av styckets svårighetsgrad. Först förenklar de gravt den matematiska processen bakom kodknäckandet, vilket ju är bra och en nödvändighet för att även vi som inte är kärnfysiker ska hänga med, men sedan tar de ner även denna lilla rest av logiskt tänkande till pekboksnivå, där de cerebrala kodknäckarna får konfliktens premisser förklarade för sig i tid och otid.

Visst, informationen är egentligen riktad till oss, men det är illa när en simpel kritiker känner sig smartare än dessa påstådda superhjärnor. Manuset nominerades till en Golden Globe och filmen kommer att tävla om en Oscar i en massa kategorier. Jänkarna gillar ju sådana här strömlinjeformade underdog-historier, kryddad med en lagom dos handikapp.

Likaledes nominerade Benedict Cumberbatch är naturligtvis som klippt och skuren för den här udda huvudrollen, som delar dna med hans paradroll i ”Sherlock”, men insatsen ligger precis som i nämnda TV-serie, bara en hårsmån från överspel och dikeskörning. Vilket inte heller brukar skrämma Oscarjuryn.