”Skönhet är inte allt, det är det enda”. En sliskig designer krossar ett naivt motargument om att skönhet skulle sitta på insidan. Som om publiken ens hade såna illusioner. Inte i det Los Angeles som danske Nicolas Winding Refn byggt upp. Varje bildruta är skarp och fläckfri, som hämtad från en sönderretuscherad parfymannons ur i-D eller Bon.

L.A. porträtteras ofta som en steril och humorlös plats på film, men Winding Refn överträffar förväntningarna och presenterar en mardrömsvärld med felfria varelser i lyxkreationer och sminkningar som spelar på en underliggande våldsfetischism. Och när det börjar flöda är till och med blodet ”kurerat” enligt en slags morbid typ av Feng Shui-logik. 

Ja, allt är perfekt. Bortsett från det supersjaviga motellet där den unga modellen Jesse (Elle Fanning) bor – där ett bergslejon smyger in i hennes rum om natten och Keanu Reeves spelar en obehaglig föreståndare med lynnigt humör, som kan explodera när som helst.

Den vackra världens baksida, priset för ouppnåeliga skönhetsideal... och så vidare. På ett plan är ”Neon Demon” allegorisk på gränsen till övertydlig, men som i många av Winding Refns filmer låter han atmosfär och bildspråk härska över handling och karaktärer. Ibland blir det för självupptaget (som ”Only God Forgives”) men i ”Neon Demon” har han, tillsammans med Cliff Martinez genialt mörka disco-soundtrack, hittat tonträffen som ursäktar många av filmens andra svagheter (som den komplett menlösa pojkvännen spelad av den begåvade Karl Glusman).

Om hyllade ”Drive” (2011) var en slags mutation av Michael Manns tjuvklassiker ”Thief” (1981) så är ”The Neon Demon” en hyllning av filmer som Paul Verhoevens utskällda striptease-drama ”Showgirls” (1995) och David Lynchs bisarra mästerverk ”Mulholland Drive” (2001).

Men det är inte en rip-off. Winding Refn vet snarare hur han adopterar klichéer och narrativ och uppfostrar dom som sina egna.

Jesse är 16 år när hon blir upptäckt av en modellagentur som tror att hon kommer bli nästa stora stjärna. ”Säg att du är 19. 18 är för uppenbart”, blir hon instruerad. Hon lär sig snart att hon har något speciellt. Den där ”grejen” som inte går att beskriva men som alla vill ha.

Jesse upptäcker att modevärlden bygger på paranoia, svek och chauvinism, men det stör henne inte så länge hon själv gynnas. Först när Jesse hittat sin plats på toppen i den narcissistiska hackordningen inser hon att skönhet kan vara en förbannelse.

Hon blir vän med sminkösen Ruby (härligt falskspelande Jena Malone) som tar med henne på fest, där hon träffar två avundsjuka modeller vid namn Gigi och Sarah, som vid deras första möte undrar varför Jesse får så mycket jobb: ”Vem knullar du?”.

Det outhärdligaste i ”Neon Demon” är just det orubbliga allvaret, det som i Winding Refn andra filmer framstått ofta som poserande har sin logiska plats här. Som när fotografen med en käke huggen ur sten säger åt Jesse att klä av sig för en ”stängd fotografering”.

Elle Fannings minspel är till en början underbart subtilt. Det är som om hon verkligen försöker, men inte kan hindra en självgott leende när hon blir utvald i en casting framför en av sina konkurrenter.

”Hur känns det att gå in i ett rum där alla tittar på dig som om du är solen?” frågar modellen Sarah efteråt. ”Det betyder allt”, svarar Jesse, och Sarah skär henne med en bit glas och försöker suga hennes blod.

En liten försmak på det extremvulgära våldet som följer i filmens tredje akt, och som kommer att göra rätt sorts känslig publik förbannad.