Slavoj Žižek har kallats både ”filosofins Borat” och ”kulturteorins Elvis”. Om jag fick ge honom en egen titel skulle det vara ”psykoanalysens Ol’ Dirty Bastard”. Det är menat som en komplimang.

Žižeks politiska provokationer har gjort att både högern och vänsterns intellektuella hatälskar honom på kultursidor över hela världen, och det är ändå så pass gangster en slovensk filosof kan bli.

I en härlig scen i ”The Pervert's Guide to Ideology”” ligger den skäggige gubben i Travis Bickles (Robert De Niro) säng och förklarar varför massakern i ”Taxi Driver” var en god idé.

Ett utbrott av våld är aldrig slumpmässigt, förklarar Žižek. Det kanske ser ut som impotent raseri, men är ibland enda flyktvägen från ett ideologiskt fängelse.

I slutet av sin mordorgie riktar Travis Bickle ett symbolisk pekfinger mot sin egen tinning. Enligt Žižek var Travis på rätt spår. Inte hans blodiga hämnd på hallickarna, utan hans våld mot sig själv, och mer specifikt våldet mot det han hatade i samhället – och kände igen i sig själv.

Att frigöra sig själv från ideologi gör ont, och det är därför vi måste göra våld på en specifik del av oss själva.

Okej men vänta lite. Vadå ”Ideologi”? Det låter som ett mossigt ord. Har inte kapitalismen vunnit, och gett oss ett postmodernt samhälle som sopat alla förtryckande regler under mattan, en värld där alla kan välja vem vi vill vara?

Nej.

I ”The Pervert's Guide to Ideology” använder Žižek sin egensnickrade kulturkritik på filmer som ”Full Metal Jacket”, ”The Sound of Music”, ”The Dark Knight” och ”They Live” – för att med knivskarp stringens förklara varför vi inte är så fria som vi inbillar oss.

Bäst är hans långa utläggning om ”Titanic”, där Žižek menar att James Camerons så kallade Hollywoodmarxism – den löjliga låtsassympatin för lägre klasser som bara sjunger och dansar – försöker maskera hur Kate Winslets rikemansflicka skjuter ifrån sig Leonardo DiCaprios fattiglapp mot havets botten.

Undertexten är imperialistisk: när de övre klasserna börjat förlora sin vitalitet måste de söka sig till de lägre klasserna för sex, och suga ut deras livskraft likt vampyrer.

I föregångaren ”The Pervert's Guide to Cinema”, även den regisserad av Sophie Fiennes, konstaterade Žižek att filmen är den mest perversa konstformen. Film ger oss inte det vi åtrår, utan formar vad vi åtrår.

Och det här kan vara ett första steg i att förstå ideologi. Begreppet ”ideologi” är inte ett regelverk som ett Gud-liknande överjag tvingat på oss uppifrån – det är våra egna spontana drömmar och fantasier, och vi är ansvariga för dem.

Därför, menar Žižek, går det exempelvis inte att förklara upploppen i London 2011 med traditionella höger eller vänstermodeller. Ungdomarna som slog sönder butiker och stal sneakers kan varken reduceras till våldsamma huliganer som behöver hårdare straff, eller stackars outbildade barn som är offer för segregering och rasistiska strukturer.

Upploppen var en reaktion från människor som är totalt fängslade i den förhärskande ideologin, men som ”inte har något sätt att förverkliga vad den ideologin kräver av dem”.

Žižek poäng kan verka dystopisk: Vi har övergett alla ideologiska tankar om rättvisa, värdighet, solidaritet och ersatt de med pur konsumism. Han kallas ofta radikal, men ställer egentligen moderata frågor. Som varför vi har så lätt att föreställa oss jordens undergång och slutet på allt liv, men fullkomligt otänkbart att se marginella förändringar i vårt ekonomiska system?

Det finns förstås tusentals akademiker som tycker att nyliberalismen gått för långt, men som ingen lyssnar på. ”The Pervert's Guide to Ideology” gör dock frågorna relevanta på en konstnärligt sätt, och det är egentligen där Žižek största begåvning ligger. Som underhållare.