Luke jobbar som stuntförare på tivoli och kör dödsföraktande runt i en stor hamsterboll av stål. Buren är en mäktig metafor för klassfångenskap och Ryan Gosling har hittat ett slugt sätt att spela en kille utan framtid, sin egen motsats. Kanske är det bara tatueringen av en kniv under hans vänstra öga, eller hans urtvättade Metallica-tshirt – jag köper det, hur som helst.

Lukes gamla kärlek Romina dyker upp och berättar att förra årets romans resulterat i ett barn. Luke krossas under nya faderskänslor som han inte har vare sig kapital för eller ansvar nog att bära upp. När det blir dålig stämning hemma hos Romina (Eva Mendes spelar hjärtskärande distanserad) teamar Luke upp med mekanikern Robin och börjar råna banker. ”Inte sedan Hall and Oates har det funnits ett sånt team”, som Luke säger.

I ”Blue Valentine” hoppade regissören Derek Cianfrance i tid och följde ett par (Gosling och Michelle Williams) under deras första kärleksögonblick för att sedan skifta till deras plågsamma uppbrott år senare. Blandningen var som saft med en eftersmak av bensin.

”The Place Beyond the Pines” framkallar liknande sura uppstötningar. På ett bra sätt.

Liknelserna som gjorts mellan ”The Place Beyond the Pines” och ”Drive” är överdrivna. Den senare är en Ryan Gosling-studie i estetiserat våld i ett Lynch-aktigt L.A. Den förstnämnda en tredelad familjetragedi i ett litet samhälle på amerikanska östkusten, där skulder och brott går i arv till nya generationer.

Gosling är dessutom bara med i den första tredjedelen (men gör ett intryck som vilar över resten av filmen). Precis efter det att vi lärt känna Luke, med alla hans våndor, rinner berättelsen över till polismannen Avery.

Spelad av en moloken Bradley Cooper försöker Avery orientera sig i en dimma av post-traumatisk stress, skuld och en korrupt polismyndighet i samma lilla sömniga stad utanför New York.

Filmens andra akt är en slags emo-fortsättning på den första. Även om Avery dubbas till hjälte är det av ohederliga snutar och det verkar som om hela familjen ofrivilligt gift sig med polisen. Ett jobb för lagen tycks vara lika klaustrofobiskt som att leva utanför den, verkar det som.

Avery har, precis som Luke, en son. Och i den tredje akten, som utspelar sig 15 år senare, träffar sönerna varandra. Mötet färgas mycket av historien och deras farsor, oavsett om de vet om det eller inte.

Regissören Derek Cianfrances säger ”glöm aldrig var du kommer ifrån”, men det är inte så konservativt som det låter. ”The Place Beyond the Pines” gör att det annars osynliga sociala arvet blir överblickbart. Och det är lika delat bitterljuvt som kärleken i ”Blue Valentine”.

Svinbra film.