Carl Bildt är ökänd som skjutjärnsjournalistikens vita val. Förmågan att ducka för kritik (om exempelvis Lundin Oils blodiga affärer) med avväpnande motfrågor eller genom att pladdra på om annat, lämnar ofta de stackars politiska reportrarna vilse i snömoset.

Men bredvid USAs f.d. försvarsminister Donald Rumsfeld framstår Bildt som en flugviktare. 

I ”The Unknown Known” försöker den berömde dokumentärvirtuosen Errol Morris det som många amerikanska journalister misslyckats med: komma under huden på Rumsfeld, förstå mannen bakom det egendomligt bekymmerslösa flinet och kasta ljus över de militära besluten kring Irakkriget. Med facit i hand ett av de mest meningslösa krigen någonsin.

Insikt eller ånger kommer aldrig. Rumsfeld står för sina beslut och hans ”född alfahanne”-attityd och sliriga definitioner får nästan galenskapen att verka förnuftig. Igen.

Bristen på andra röster (ett krav Rumsfeld hade för att ställa upp på de totalt 33 timmarnas intervjuer) gör att grafik, enstaka nyhetsinslag och Morris själv kämpar i motvind.

I efterhand verkar filmaren ha insett att fienden krävde en större armé och har, utöver ett massivt PR-kampanjande, författat fyra massiva texter i New York Times där Washingtons skarpaste reportrar ger sin bild av Rumsfeld.

Det är intressant läsning men borde varit överflödig.

Titeln syftar till en av Rumsfelds kvasifilosofiska förklaringar när han konfronterades med frågor om massförstörelsevapen i Irak. ”Unknown knowns” är sådant militären inte har några bevis för, men ändå bör oroa sig över. ”Frånvaron av bevis är inte bevis för någontings frånvaro”, är Rumsfelds motivering. Det är närmast religiöst.

80-plussaren gråter framför Morris kamera när han minns ett besök på sjukhuset hos en skadad soldat – lyckotårar över att grabben klarade sig. Liknande kusliga scener gör det omöjligt att veta huruvida många misstar Rumsfelds karisma och självsäkerhet för diabolisk intelligens.

Själv verkar han uppriktigt inte förstå konsekvenserna av sina egna beslut att invadera, bomba och tortera. Trots att han spenderat hundratals timmar på att utmejsla ett språk för att skenbart motivera just det. Bara under sin tid hos George W Bush sparade Rumsfeld 20 000 diktafon-inspelningar, varav en stor portion behandlade frågor om ”terminologi”.

Jag förstår varför Errol Morris kallat ”The Unknown Known” för en skräckfilm. Som dokumentär är den inte lika vass. Särskilt inte jämfört med föregångaren ”Fog of War”, där Morris fick f.d. försvarsministern Robert S McNamara att vittna uppriktigt om sin strategi för media (”svara på frågan du själv vill besvara, inte den som ställts”) och öppna upp för sina skuldkänslor efter Vietnamkriget.

 I ”The unknown known” blir Morris lätt överkörd. Kanske inte så att han står med byxorna vid anklarna, men ibland är det inte långt ifrån.

Filmen är fascinerande för progressiva men för Amerikas höger och försvarsmakt är ”The Unknown Known” lika mycket ett potentiellt idolporträtt.