Kanadensaren Xavier Dolan är bara 25 år men har redan regisserat, skrivit och producerat fem långfilmer, varav fyra bjudits in till den prestigefulla filmfestivalen i Cannes. Han gör dessutom gärna sina egna huvudroller.

Egocentriker, kanhända, men enastående begåvad.

Debuten och genombrottet ”Jag dödade min mamma” var en grovkornig, självbiografisk uppgörelse med modern, där han stormade fram i huvudrollen som en sårig kalv. Den följande ”Hjärtslag” var visuellt mer driven men ändå en klart mindre engagerande kärlekstrubbel-dramedy bland unga vuxna.

Riktigt imponerad blev jag först 2012 när han som 23-åring (!) slog till med ett nästan tre timmar långt drama om en medelålders transsexuell man, i ”Laurence Anyways”. Hans mognadsprocess som berättare var uppenbar.

I dramathrillern ”Tom at the Farm” har han satt sig själv i fokus igen. Bokstavligen. Skulle man klippa bort bara hälften av närbilderna på Xaviers nerviga anlete skulle det inte bli mycket film kvar.

Han spelar Tom, en storstadskille som när hans pojkvän har dött beger sig ut till dennes hemstad på landsbygden för att vara med på begravningen. Väl där möter han älskarens brutale, homofobiske storebror Francis och hans ensamstående kufiske mamma Agathe, som inte visste om att den yngste sonen var gay.

Eller åtminstone inte vill erkänna något sådant.

Det är en enkel premiss som hyser många konflikter, och som sakta men säkert utvecklar sig till en komplex väv av skuld, ågren och ruttna relationer.

Och därtill ett ibland rent bisarrt beteende hos huvudpersonerna, som sätter ens goda vilja på prov.

Francis kvaddar Toms bil, så att han inte ska kunna åka därifrån och Tom i sin tur verkar utveckla nån slags variant på Stockholms-syndrom där han långsamt ger upp sitt motstånd och sugs in i Francis välde.

Eller så ser vi ett ställföreträdande kristuslikt martyrskap där Tom iklär sig sin döde pojkväns uppväxt och lidande.

Det är två välvilliga tolkningsmöjligheter. Man kan också se det som att folk uppför sig som idioter – och att Xavier Dolan, som denna gång inte jobbar utefter ett eget originalmanus (bygger på en pjäs), för första gången inte riktigt lyckas skapa psykologisk trovärdighet.

Ibland känns det som att det saknas några mentala trådar, speciellt så i passagen med kvinnan som först blir hotad med våldtäkt, försvarar sig med kniv för att en scen senare glatt har sex med samme gutturale man.

Nå, intressant är det utan tvekan. Bara det faktum att man aldrig kan vara riktigt säker på varthän historien är på väg, är värt mycket i min bok. Men det är mer en akademisk fascination än en inkännande sådan. 

Den mest spännande karaktären är mamman Agathe som ena stunden verkar hunsad av son och omgivning, men i nästa framstår som den dubiösa drivkraften bakom intrigen.

Efter att ha sett fyra av fem filmer kan man hur som helst konstatera att Dolan har en minst sagt knepig relation till mödrar.

Hans kommande alster heter inte helt överraskande just ”Mommy”…

P.S.

”Mommy” visades i Cannes i våras och är inköpt till Sverige, men det lär dröja ett tag innan den kommer hit – det finns knappast plats för två Dolan-filmer på samma repertoar. Quebec-sonen må vara ett hett namn i kritikerkretsar men gemene svensk har, för att uttrycka det milt, inte tagit honom till sitt hjärta.

Hans hittills främsta verk, ”Laurence Anyways” sålde ynka 8 000 biljetter. Den bjärta och mer publika ”Hjärtslag då?

9 500…

D.S.