En vattenkokare puttrar i närbild innan vi förstår vad den ska användas till: en naken man står på knä ute i snön omringad av män med vapen. En gangster i skinnpaj häller det kokande vattnet över mannen innan han avrättas med ett skott i bakhuvudet.

Så...vem var han? Vilka var mördarna? Varför blev han torterad innan han blev skjuten? Jag vet inte. De första minuterna av ”Tommy” är som resten av filmen i ett nötskal: snygg men obegriplig.

Efter ett miljonrån på Landvetter har Tommys kriminella gäng splittrats. Hans fru Estelle (Moa Gammel) kommer tillbaka till Stockholm efter en tid i exil, för att hämta sin del av kakan. Problemet är att Tommys gamla polare tagit över staden och pengarna inte går att hitta.

”Tommy” vill kasta in publiken i en kriminell värld genom att använda en berättarstruktur med så lite information som möjligt. 70% av filmupplevelsen går ut på att fråga fundamentala saker som ”Varför gjorde hon så?” och ”Varför startade han krig med de där?” till mer specifika spörsmål som ”Varför ligger Amanda Ooms i en jacuzzi med kläderna på?” och ”Vad betyder gothkonsten som hela tiden svischar förbi?”.

Och den eviga frågan ”Är Tommy död eller inte?”

Jag är fortfarande inte helt säker...

Jag tror att poängen med det förvirrande berättandet är att skapa illusionen av äkthet, och kanske till och med ge oss en paus från moralismen som annars är så förutsägbar i svensk kriminalfilm, men en närbild på gangsterkungen Johan Rabeus mun när han sväljer två ”knarkpiller”, på självaste julafton, grusar mina förhoppningar. Likaså när Lykke Li får en örfil av Ola Rapace och det efterföljande psykosexet blir misslyckat på grund av machoimpotens.

Moa Gammels Estelle är visserligen inte god. Men hon är heller inte ond, galen, paranoid, deprimerad, rolig, sorglig eller någonting alls egentligen. Hon vill ha sina pengar, och även om jag inte riktigt förstår varför hon inte hittar dem (något om en gömma med dubbla bottnar) hade det varit trevligt om jag förstod varför jag ska bry mig? Vad står på spel för henne utöver en dotter utan repliker?

Tarik Saleh förtjänar en eloge för stämningen. Det finns genialiska ögonblicksbilder, som när en birollsfigur kramar en stressboll samtidigt som en sedelräknare rasslar i bakgrunden. Eller när Estelle lakoniskt stirrar ut på vägarbeten som susar förbi när hon transporteras mellan sina olika utpressningsmöten. En fungerande story till nästa gång så kan det bli fett.