”Han avkodade synapserna i realtid!!”

Så pass.

Man får tugga i sig en hel del mumbo-jumbo-lingo i det pretentiösa men ändå småtrevliga science-fiction-spektaklet ”Transcendence”.

Repertoaren har under längre tid nu ockuperats av serietillverkade framtidsvisioner där ungdomar i olika dräkter, klaner och sammanhang har kämpat mot den totalitära överheten. Stor kommersiell attraktionskraft, väldigt lite hjärnverksamhet.

Här finns åtminstone lite skaparglädje. Debuterande manusförfattaren Jack Paglen har likt en filmvärldens Håkan Hellström ”lånat” från favoritverk (förslagsvis ”A.I.”, ”Her” och ”Världsrymden anfaller”) och kokat ihop en egen liten sci-fi-gryta.

Christopher Nolans rutinerade fotograf Wally Pfister är även han i ny position, som regissör, och tillsammans har den gröna duon fått till ett fantasifullt men lätt förvirrat tankegods om en forskare, Will Caster”, inom området artificiell intelligens, som tillsammans med sin kollega/fru står på gränsen till att lyckas skapa en i det närmaste mänsklig men oändligt intelligent mjukvara.

Vid ett konvent attackeras Will och många av hans kollegor runt om i USA av en terrorgrupp som motsätter sig den digitala utvecklingen. Innan han dör låter frun ladda upp hans själ/medvetande i mjukvaran och sedan ut på internet.

En superexistens är skapad, som egentligen bara vill väl men vars hjärna/ettor-och-nollor, snart börjar löpa amok.

Det som börjar som ett försök att ta rygg på Isaac Asimovs och Philip K Dicks mer filosofiska framtidsexkursioner övergår alltså i ännu ett äventyr om Den galne vetenskapsmannen. Alltså mannen som försöker hjälpa moder natur på traven, som kort och gott spelar Gud – vilket som bekant aldrig går ostraffat i västerländsk populärfilm.

Eller någon annanstans heller, för den delen. 

Johnny Depp, Rebecca Hall och Paul Bettany gör de tre största rollerna, vilket i kanske kan garantera en smärre publikhord i salongerna. Denna stjärnkonstellation i all ära men om man som undertecknad fortfarande sörjer Zoe Barnes död i tv-serien ”House of Cards”, är det lite lätt eggande att se henne återuppstå (nåja, nästan) här. Fortfarande i Kate Maras gestalt, men nu som en av ledarna för unplugged-terroristerna.

Kate Mara får dock inte mycket att jobba med. Hon tittar mest under lugg och ser fanatisk ut.

Men det gör hon å andra sidan jäkligt bra.