Den franska publiksuccén ”En oväntad vänskap”, som bygger på ett verkligt fall där en förortskille får jobb som assistent åt en rullstolsburen rikeman, lär bli populär även här. Folk skrattade i alla fall så det kokade i salongen på förhandsvisningen.

Alla utom undertecknad som undrade om han hamnat i ”The Twilight Zone”.

Det finns inget, och då ska ni läsa ordet ”inget” med extra emfas, oväntat med den här skapelsen, intrigen är lika förutsägbar som skolfisk på onsdagar och filmens grundpremiss har slitits ut i decennier av Åsa-Nisse, Loffe Carlsson och deras gelikar: en ”vanlig” man förirrar sig in i parnassen och sätter bara genom sin jordnära framtoning dumstrut på alla närvarande.

Det är en aggressivt publikfriande komedi som trycker på alla anti-intellektuella knappar som finns; en film där en representant för ”verklighetens folk” intar de fina kretsarna, ser igenom konvenansen och dissar all finkultur som teater, opera, modern konst, klassisk musik. Vi får till och med den gamla trötta scenen där några ålderstigna stofiler plötsligt släpper på etiketten och börjar dansa frejdigt till soulmusik.

Visst kan det göras väl, det har gjorts väl, exempelvis i ”Ombytta roller”, och visst kan den kulturella överklassen behöva lite smisk ibland men eftersom den här dörren redan är grundligt insparkad ser det ganska fånigt ut när någon nu attackerar den med full frenesi.

Franske Omar Sy gör en klassisk Eddie Murphy-roll, han gör den bra, som den ska göras, men det går ändå inte att bortse från att hans rollfigur säger samma saker som Bert Karlsson, Jimmie Åkesson och Ian Wachtmeister – bara på ett lite mer charmerande vis.