Den ungerske regissören Béla Tarr har sagt att ”Turinhästen”, som vann både kritikerpriset och stora juryns pris på Berlins filmfestival 2011, är hans sista film. Det efter 34 års filmskapande.

Historien bygger på berättelsen om Friedrich Nietzsche som 1889 blev vittne till en misshandel av en häst filosofens hem i Turin. Händelsen skadade om Nietzsche så mycket att han kollapsade och blev stum, sängliggande och galen under de resterande elva åren av sitt liv.

Tolkar hästens öde

I ”Turinhästen” gör mästerregissören Béla Tarr sin egen tolkning av hästens, den fattige bonden som äger den och hans dotters öde och han har inspirerats av både Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij. Den svartvita filmen har ett långsamt tempo och få tagningar.

– Jag hade väntat mig en intressant film, en cineastiskutmaning, som inte är så engagerande men till min mycket stora förvåning hade BélaTarr fångat mig redan efter några sekunder, säger Kulturnyheternas filmkritker Fredrik Sahlin.

– Främst tack vare den sugande suggestiva musiken: monoton,mörk, ödesmättad som ett begravningsfölje. Och så det mäktiga bilderna, som monumentala konstverk i 400nyanser av grått, säger han.

”Bakvänd skapelseberättelse”

Enligt Fredrik Sahlin handlar filmen om människans förmåga till anpassning och hur destruktiv den kan vara.

– Man kan se”Turinhästen” som ett slags bakvänd skapelseberättelse, som slutar i ”vardemörker” i stället för ”varde ljus”. I den här sin sista film nedkallar Béla Tarrkort sagt domedagen över människosläktet. Ett minst sagt passande slut.

Se hela recensionen i inslaget ovan. Håll utkik efter en längre recension av ”Turinhästen” här på fredag.

Reporter i inslaget/klippning: Christina Börjlind