Den franska arkitekten Caroline är i Litauen på affärsresa, bara återresan kvarstår innan hon ska hem till sin trygga vardag. Sista natten möter hon Jacob, en internationellt känd finsk DJ som också är på genomresa.

Främlingars möte på hotell… en cliché, eller egentligen mer än så, det är snarast som att betrakta som en del av den globala passionsmytologin. Det spontana ansvarsbefriade sexet mellan människor som är på väg någon annanstans. Fysiskt och mentalt.

Ett askmoln från ett isländskt vulkanutbrott tvingar duon att stanna på hotellet en natt längre än planerat, vilket skapar ett slags melankoliskt limbotillstånd, en reva i tidsväven med egna etiska regler. Det som sker i limbot, stannar i limbot. Lyder förhoppningen. Men de flesta av oss fungerar inte så, inte heller Caroline.

Inledningsvis är det i och för sig svårt att ta henne på allvar. Hon är lite för ivrig att växla in vigselringen mot ett transferknull för att rollfigurens insats ska alstra någon som helst friktion – om hon inte bryr sig, varför ska vi? Men det tar sig. Caroline (Marie-Josée Croze) tillåts växa, i alla fall en aning. En intrigvändning som ställer normen på ända ger hennes val lite mer tyngd.

Vi får visserligen veta mer om Jacobs (Mikko Nousiainen) liv bortom Vilnius men hans karaktär står ändå på stabil stand by. Han är trist från första till sista ruta, och Nousiainen verkar inte vara aktör nog att ge Jacob några extra emotionella dimensioner. Det vore en grov överdrift att påstå att det slår gnistor mellan dem.

Ja, så jolmar det på, med Carloines tysta funderingar kring relationstrubbel, Jacobs enkeltydighet, fram till ett slut som visserligen är rätt förutsägbart men i alla fall tacknämligt konsekvent.

Under senvåren ligger biorepertoaren i träda. Folk vill inte gå på bio när solen kommer, vilket gör att distributörerna sätter upp sina svagaste titlar, vilket i sin tur gör att folk inte vill gå på bio… Det är en cinematisk cirkelgång, en självuppfyllande profetia, som ger oss tama dramer som ”2 nätter till morgon”.