De två framgångsrika skådespelarna och ex-makarna Gerard och Isabelle träffas motvilligt i ”Death Valley”, en nationalpark i den kaliforniska öknen. De är där eftersom deras gemensamma son tagit livet av sig och i avskedsbrev bett sina frånskilda föräldrar att mötas just där, ungefär ett halvår efter hans självmord. Under en viss vecka i november, på specifika platser i det märkliga ökenlandskapet kommer han att ”komma tillbaka” för att möta dem.

I en intervju i fransk tv berättar regissören Guillaume Nicloux att det var platsen som kom först. Han besökte ”Death Valley”, fick feeling och skrev ett manus. Det märks. Jag förstår att han berördes av det döda men ändå klart besjälade landskapet, men det är ändå problematiskt att det är naturen som gör bäst ifrån sig i ”Valley of Love”.

Nu låter det som att det här är en riktigt dålig film, så är det inte, men dess största styrka är också dess svaghet. Nicloux skapar en svajig och nervös stämning, en känsla av att befinna sig på ett sluttande plan mellan metafysik och karg verklighet. Samtidigt gör allt det outtalade och mystiska att filmen känns skissartad och svag. Filmen har en otydlig röst och den lämnar mig med frågor som Vad vill den? Vart vill den? Varför?

Gérard Depardieu är väldigt bra: stukad, försiktig och lite aggressiv. Han är cynisk men ändå hudlös och rund som en boll vaggar han omkring och flåsar i den obeskrivliga hettan. Svetten som klistrar skjortan obekvämt mot kroppen och hans ansträngda andhämtning bidrar till den nervösa stämningen. Isabelle Huppert går dessvärre på autopilot, hon är sval och tråkig men får vissa teatraliska sammanbrott som inte klär henne.

Filmens absoluta lågvattenmärken är dels en drömsk scen utan finess som är skamlöst kopierad från David Lynch. Dels försöken till humor där ”dumma och skräniga amerikaner” får säga urbota korkade saker till de franska finkulturella kändisarna.

Men landskapet (och Depardieu!) jobbar som sagt hårt för att göra filmen intressant. ”Death valley” är en farlig plats där människor egentligen inte borde vara. En brutal natur som får vattenspridarna, de kämpande gräsmattorna och rödbrända turisterna att kännas som hädelser. Musiken (av amerikanske kompositören Charles Ives, 1874-1954) fördjupar oroskänslan i landskapet och gör den nervösa relationen mellan Isabelle och Gérard än mer spattig.

Utan att jag fattar riktigt hur det går till har filmen gått från att handla om känslomässigt stympade medelålders karriärsmänniskor med mycket pengar, till att bli ett mystiskt, övernaturligt drama. Denna stämningsglidning är på sätt och vis elegant och klanderfritt utförd, mycket tack vare mästerlig musik- och ljudläggning. Men allt eftersom abdikerar Guillaume Nicloux som berättare, och även om de metafysiska inslagen givetvis inte tål att förklaras mer, är de tappade trådarna alldeles för många. Det känns... slött.

Som att Guillaume Nicloux avslutar filmen på samma sätt som man avslutar en arbetsdag. ”Oj var klockan så mycket? Ja men då lämnar jag allt det här och går hem då.”