Programmet som presenterades av Svenska Filminstitutet i Stockholm under förmiddagen avtäckte 19 filmer med premiär i vår, varav 8 finansierats av SFI.
En av dem var dock inte Mani Maserattis film ”Vi”. Maseratti pantsatte sin lägenhet för att ha råd att spela in kammarspelet – som han själv kallar ”en skräckfilm om kärlek”. Gustaf Skarsgård spelar en kvinnomisshandlar-aktig man i destruktiv relation mot det nya stjärnskottet Anna Åström, som medverkar i ytterligare två av vårens filmer; filmatiseringen av boksuccén ”Små citroner gula” och ”Ego”.
Stureplansmusik och flykt till vildmarken
”Ego” handlar om en ytlig stureplansmusiker som lär sig livets ”sanna värden” efter att plötsligt blivit blind. Ja, det är en riktig film. Märkligt nog ville regissören Lisa James Larsson mest diskutera hur snygg huvudrollsinnehavaren under pressträffen.
Klart intressantast bland vårens spelfilmspremiärer ser ”Faro” ut. I en nutida korsning mellan vad som liknar ”Jagad” och ”The Road” tar en far med sin dotter på en vildmarkshajk för att fly polisen som misstänker honom för ett mord. Regisserar gör Fredrik Edfeldt, efter manus av Karin Arrhenius som båda gjorde många kritiker glada med filmen ”Flickan” 2009. ”Faro” är den enda svenska filmen i nordisk tävlan på Göteborg filmfestival i slutet av januari, vilket borde vara ett gott tecken.
Svenskar vill göra genrefilm
”Vittra”, den första svenska zombiefilmen att gå upp på bio, är ett kvitto på att det fortfarande finns en längtan efter att få göra amerikansk genrefilm i Sverige. Fem ungdomar åker ut till en stuga och återupplivar de döda med en gammal folksägen osm de hittat via en lucka till källaren. Ja, det låter ungefär som handlingen till 80-talsklassikern ”Evil Dead” (som har en remake på G). Förhoppningsvis har de gjort nytta av de 30 liter blod som användes.
”Studentfesten (fy fan vad vi är bra)” verkar vara en mix av ”Wedding Crashers” och ”Project X”, om tre snubbiga snubbar som bjuder in sig själva på studentmottagningar för att få ligga med packade 18-åringar. Enligt trailern ser det tyvärr ut att bli mindre sex och droger än i de amerikanska förlagorna.
Medelålderskris på finlandsfärja
Resten av spelfilmsvåren ser ut att bli ganska förutsägbar. Johan Falk skjuter skurkar i Nordstan, Kjell Bergqvist och Brasse Brännström gör komedi om tre medelålderkrisande män på finlandsfärja (”Bäst före”) och Helena Bergström bevisar att Strindbergåret aldrig tar slut genom att filmatisera Fröken Julie i ”Julie” (som hon tidigare gjort teater av).
Gorki Glaser-Müllers ”En gång om året” skildrar även den en episk romans om en man och en kvinna som träffats en gång om året och haft sex på hotellrum sedan 70-talet. Nu när de börjar bli medelålders och tiden rinner iväg sitter de och minns gammal passion, och att det skulle vara gott att röka på igen.
Samhällskritisk dokumentärvår
Vårens dokumentärer ser angelägna ut. Med eventuell reservation för Stig Björkmans ”Fanny och Alexander och jag”, en flugan på väggen-historia om hur Ingmar Bergmans kända film blev Dramatenpjäs.
Andra premiärer inkluderar ”Drömmen om Maremma”, där lokalbefolkningen utanför Toscana bråkar huruvida de vill installera solpaneler i den lilla bondbyn eller inte. Jannik Splidsboel hoppas väcka tankar om markägande med filmen.
I ”Frihet bakom galler” har Maryam Ebrahimi och Nima Sarvestani besökt vad som liknar helvetet på jorden: ett Afghanskt kvinnofängelse. ”Afghanistan är världens sämsta land för kvinnor”, enligt filmarna, som även försöker hjälpa en av filmens huvudperson att fly landet (livet blir oftast ännu sämre när man väl kommer ur fängelset). I ”Världens säkraste kärnkraftverk”- som redan haft premiär – skakar Maj Wechselmann liv debatten om kärnkraft,
Nu när det går så bra för svensk dokumentärfilm både hemma och ute i världen, och när nya filmavtalet bestämt sig för mer stöd till dokumentärfilmer (dock uttryckligen inte till debutfilmer – vilket Oscarnominerade Malik Bendjeloulls ”Searching for Sugar Man” var), så hoppas förstås alla att det goda fortsätter att rulla. Förhoppningsvis blir därmed Stefan Jarls ”Godheten” flaggskepp för dokumentärvåren, då den handlar om ökande klassklyftor och toppolitiker som svikit ideal och blivit rådgivare åt internationella banker.