Los Angeles på 1930-talet: En mycket ung Ingrid Bergman sitter i en soffa och provfilmar för den kände Hollywoodproducenten David Selznick. Hon bara ser sig omkring. Ser omväxlande panikslagen och självsäker ut, och så tittar hon i kameran och bränner av sitt filmstjärneleende. Pang! Allt man tänkt och trott sekunden innan ställs på ända.

Filmsnutten visas tidigt i Stig Björkmans ambitiösa och mångtydiga porträtt ”Jag är Ingrid” och ger en ganska bra bild av Ingrid Bergman både som skådespelare och privatperson. Hon spelade återhållet och hade ett oberäkneligt ansikte.

Framför kameran kände hon sig trygg, berättar hennes barn, förmodligen för att hon i princip föddes framför kameran då hennes pappa ägde en fotobutik och älskade att fota och filma sin dotter. Den ömsinte fadern fanns bakom en kamera, och för lilla Ingrid var det naturligt att kärlek strömmar genom en kameralins. Det är en ganska rar analys, även om jag givetvis undrar vad det gör med en människas självbild.

”Jag är Ingrid” är en poetisk, lyxig och associativ dokumentär. Musiken är specialskriven av Mikael Nyman och Alicia Vikander är uppläsare av brev och dagböcker. Stig Björkman har fått tillgång till det bergmanska privatarkivet som förutom korrespondens och anteckningar innehåller oräkneliga smalfilmer. Ingrid Bergman befann sig nämligen lika ofta bakom som framför kameran och dokumenterade både familjeliv och inspelningar.

Här finns poolbad med ungarna, en bilsemester i Tyskland strax före andra världskriget, Alfred Hitchcock under en paus i arbetet med ”Notorious!” (med byxorna högre än någonsin) och den strapatsfyllda inspelningen av ”Stromboli”. De är riktiga guldkorn och bara medvetenheten om att det är Ingrid Bergmans egna filmer, att det är hennes blick vi får ta del av, ger dem en extra höjd.

Ingrid Bergman är mest känd för två saker: rollen som Ilsa Lund i ”Casablanca” och för den skandal hon orsakade när hon 1950 lämnade man och dotter och USA för filmaren Roberto Rossellini, Italien och en ny familj. I ett slag gick hon från att vara Hollywoods änglalika älskling till omoralisk kvinna och dålig mor.

Händelsen är central i ”Jag är Ingrid”, och visst är stoffet gott nog även för en publik utan 50-talsmoral. Äldsta dottern Pia träffar hon inte på fem år, och så småningom lämnas även de tre Rossellini-barnen och installeras i ett hus ”bara för barn” under tiden mamma gifter om sig med en svensk teaterproducent i Paris och pappa skaffar ny fru i Indien.

Döttrarna Isabella Rossellini och Pia Lindström har talat om sin mamma i många intervjuer och dokumentärer, de har kärleksfullt berättat om den frånvarande modern utan att klandra henne, och de gör det här också. Men det är när sonen Roberto, inte lika medievan som sina ovan nämnda systrar, och dottern Isotta Ingrid, pratar om sin uppväxt som det bränner till. Såren är inte läkta. Varför ville inte mamma vara med oss oftare? frågar de sig.

Stig Björkman varken friar eller fäller, Ingrid Bergman får fortsätta vara motsägelsefull och lite mystisk. Det är skönt att ”Jag är Ingrid” inte är ett hjälteporträtt av ett geni, däremot skulle jag klara mig fint utan ett av alla de varv om hur kärleksfull men rastlös hon var, och istället få veta lite mer om hennes skådespelargärning. Vad var hemligheten bakom tre Oscarsstatyetter och en karriär med både Alfred Hitchcock och Ingmar Bergman? Hur gjorde hon när hon jobbade?

Det står i alla fall klart att hon arbetade hårt och älskade filmen för mycket för att kunna låta bli den. Och biobesökarna älskade att titta på Ingrid lika mycket som hennes pappa en gång älskade att fotografera henne. När jag ser om ”Casablanca” efter ”Jag är Ingrid” så lyser Humphrey Bogarts odödliga men lite mystiska replik ännu lite mer:

”Here’s looking at you, kid.”

Vi ser dig, Ingrid.