Det börjar som det slutar, med en äldre man som vandrar i ett kargt men ändå estetiskt eggande bergslandskap, där hus är insprängda i vad jag med min bristande geologiska bildning tolkar som sandsten.

Här finns hotellet Othello, som drivs av den före detta skådespelaren Aydin, hans unga fru Nihal och deras medhjälpare.

Aydin är förhållandevis rik, han äger en del fastigheter, och innehar någon slags inofficiell, men samtidigt mycket reell, maktposition i trakten.

Inledningsvis framstår han som en kulturellt bevandrad, etiskt högtstående och filantropisk man, men ju längre den långa filmen lider träder en annan, mindre människa fram, och den gör det via alla de moraliska och existentiella diskussioner som utgör berättelsens fundament.

Nuri Bilge Ceylan är en av de mest hyllade icke-anglosaxiska regissörerna just nu. Han har stamkort till de finaste sektionerna på Cannes filmfestival och med just denna film fick han i våras ta emot såväl Guldpalmen som kritikernas stora pris.

Och det är inte svårt att förstå varför.

Det här är ett stilfullt intellektuellt verk med doft av såväl Anton Tjechov som Ingmar Bergman. Speciellt det intrikata maktspelet mellan man och hustru, och huvudpersonens komplexa förhållande till religion, får det att rycka in den gamla IB-tarmen

Men även om det är en sevärd och fascinerande skapelse med bitvis slående bildarbete, gör det här tre timmar och en kvart långa dramat tyvärr också skäl för det andra ledet i den svenska titeln.

Tankegodset är av hög densitet och det är till största del spännande att följa med i den filosofiska pingpongmatchen mellan Ayind och omgivningen men varje möte håller på lite för länge, samma teser vevas några gånger för mycket – som om Nuri Bilge Ceylan och hans manusskrivande hustru Ebru vill se hur långt de kan pressa oss innan dvalan infinner sig.

Filmmakarna litar kort sagt lite för hårt på min välvilja och mitt obrutna intresse för den här egocentriske kulturmannen. Effekten av ältandet är det motsatta än det sannolikt önskade:

Trött på Aydins malande börjar jag misstänka att det egentligen hade varit mer intressant att följa hans fjättrade frus, eller hans lojale hantlangares, tanke och vardag.

Nihals dräpande ord till maken känns för övrigt smärtsamt aktuella i dessa dagar av tomma valfloskler:

Det är den som hela tiden använder sig av ord som moral och ansvar som i slutändan framstår som mest tvivelaktig.