”Walesa – man of hope” . Lite skeptisk blir man ju inför en sådan nästan sakral undertitel. Hoppets man… Ingen tvekan om att här kommer det hyllas så det står härliga till. Och så blir det.

Det är ingen tillfällighet att det är just Andrzej Wajda som gjort den här överraskande senkomna fiktionen om den polska frihetskämpen och fackföreningsledaren Lech Walesa.

Den 88-årige Wajda har alltid varit politisk engagerad. Han satt i styrelsen till Lech Walesas fackliga rörelse Solidaritet och var efter murens fall med och byggde upp polsk kulturpolitik.

Hans filmer har etsat det prövade landets historia på duken. Stora framgångar som ”Järnmannen” och ”Marmormannen” var förtäckta attacker på den av Sovjetunionen styrda polska regeringen, och nu när han kan tala ur skägget utan att riskera hälsan berättar han rakt och effektivt om ryska övergrepp – i ”Katyn”, eller som här, om sin vapenbroder Walesa, elektrikern som fick Nobels fredspris och sedermera blev landets president.

En legend gör kort sagt film om en annan legend.

Vår guide till berättelsen är den italienska reportern Oriana Fallaci, spelad med sönderrökt röst av Maria Rosaria Omaggio. Fallaci åkte runt i världen och intervjuade stora ledare (som en hårdför latinsk upplaga av Stina Dabrowski) och när filmen rullar igång är det Walesas tur. Han är redan känd av omvärlden, hatad av regimen och intervjun tar vi oss tillbaka till arbetarupploppen 1970 då hans politiska kamp börjar på allvar.

Vi ser att Lech är en hygglig man, måttligt anti-intellektuell och en god familjefar som frustar avväpnande under Stalin-mustaschen. En karlakarl med fötterna på jorden vars fru ställer upp i alla väder.

Några gånger under resans gång drabbas han av hybris men Wajda och manusförfattaren Janusz Glowacki ser till att snabbt föra honom tillbaka på den smala, ärbara vägen.

”Han talar väl”, säger en dyrkande arbetare när Walesa håller ett av sina spontana brandtal, varpå en annan säger: ”Ja, han har publiken i sin hand”.

Det är med andra ord ingen subtil sak, detta.

Filmmakarna har ett tydligt ärende, att utefter sina subjektiva premisser berätta så sannskyldigt som möjligt om vännen Walesa, men närsynthet ger oss som bekant sällan de vida vyerna. 

Men visst är det ett spännande stycke nutidshistoria, om en turbulent period som inte ligger så långt bort i tiden. Folket som reser sig mot förtrycket är en tacksam intrigpremiss, söndernött av Hollywood, men det sker som bekant i verkligheten, världen över.

Det låter kanske lite storvulet men under visningen stack tanken iväg till Hong Kong där samma sak pågår, om än med andra förtecken. Och Sovjetunionen, förlåt, Ryssland, verkar ju gå i totalitära tankar igen.

Kanske är det just det som är ”Walesas” främsta förtjänst: Att den påminner om dåtiden, och ger nutiden en kontext – även om det kanske inte nödvändigtvis är filmmakarnas primära intention.