Den ondskefulle trollkarlen Gul'Dan har förstört orchernas hemvärld med sin gröna korrumperande fel-magi (japp, den heter så). Han manipulerar det kralliga krigarfolket att följa med genom en portal för att invadera människornas värld, Azeroth. Kriget, som vi snart förstår kommer utspela sig i minst två filmer till, tar sin början.

Hövding Durotan har insett att fel-magi är...öhm fel, och försöker bilda en allians med människorna. Halvblodet Garona, som fritas från att vara orchernas slav, hjälper till och har egentligen inte så mycket att göra. Det finns också en ung människomagiker som kan läsa i gamla böcker... och en riddare vars personlighet kokas ned till att han blir andfådd av att gå i trappor.

Ok, de första fem minuterna i ”Warcraft: The Beginning” är knockande, särskilt i en IMAX-biograf. I en av de första scenerna föder Durotans fru ett barn och det lilla monstret välkomnas som ”en ny krigare till horden!”.

”Oh shit, nu blir det åka av”, tänker jag.

Och åka blir det. Det känns som om lejonparten av filmen består av karaktärer som reser. ”Vi satte den ena foten framför den andra” är en bekant fantasy-trop men ”Warcraft” tar den till nya nivåer.

Många karaktärer hinner bara växla ett par ord innan det är dags att packa ihop och sticka vidare.  En riddare träffar en magiker som måste resa för att hälsa på en ”Väktare” som måste teleportera sig för att uträtta något jag redan glömt. Visst är ”Warcraft” baserat på ett datorspel som involverar mycket logistik, men på film blir det segt att titta på.

Ett spel vars sista riktiga installation dessutom är över tio år gammalt. Som gammal ”Warcraft”-gamer har jag en smått nostalgisk relation till varumärket men jag känner mig inte direkt som den tilltänkta publiken. Om inte snubbar i 30-årsåldern som tycker att ”Game of Thrones” innehåller för mycket sex och våld plötsligt blir en köpstark kraft att räkna med, är väl tanken att etablera Warcraft-universumet för en ny och yngre målgrupp.

Det blir intressant att se hur det går utan en aktuell förlaga.

Alla huvklädda hjältar och skurkar är plågsamt generiska och trots att casten till 50% består av CGI-animerade monster är det människorna som underlevererar skådespelarmässigt.

Allra sämst är ”Vikings”-stjärnan Travis Fimmel som – SPOILERS – ser ut att hålla sig för skratt i en scen när hans son dör. Well, det är inte så mycket av en spoiler, sonen är i princip bara med i just den scenen så några känslomässiga band är svåra att hitta. 

Regissören som fått uppdraget heter Duncan Jones (David Bowies son) och har tidigare gjort ”Moon”, en riktig liten sci-fi-pärla i samma anda som Tarkovskijs ”Solaris”. Det bådade gott för en trogen adaption av serietidningsartad men samtidigt spännande block buster-fantasy. Därför blir jag ledsen över att ”Warcraft” är skräp.

Man får kanske vara glad för de små sakerna. Det är åtminstone inte ”The Hobbit”.