Mockumentary, en fejkad dokumentär. Det känns ju lite som förra decenniets julklapp, men man vet ju aldrig, det kanske är menat som en medveten metablinkning, en parodi på subgenren.

Hur som helst är det grundpremissen för den här lågbudgeterade nya zeeländska komedin där ett kamerateam följer fyra vampyrer i deras vardag.

Vi ser dem ha morgonmöte, tjafsa om vems tur det är att diska, och ta sig ut på stan för att ragga eller hitta mat – vilket i och för sig oftast är samma sak.

”What We Do in the Shadows” tillhör filmkategorin ”Den knasiga premissen”. Tänk om ett dokumentärteam skulle ta rygg på en flock blodsugare? Helknasigt. Denna tokiga tanke, följd av en annan, spontant hjärnstormad fram under en halvblöt kväll i Jemaine Clements (huvudroll i ”Flight of the Concords”) gillestuga.

Hade grabbarna varit okända spex-studenter hade det stannat vid en god historia, som dagen efter dolts i bakfyllans dimridåer.

Nu har den tossiga idén jazzat ett varv runt jorden, vunnit priser, och fått en och annan recensent att plocka fram kult-epitetet.

Men visst, vi får ju en hel del fnissroliga scener och fyndiga iakttagelser, ofta levererade med god tajming.

En av de jobbigare sakerna med att vara vampyr är exempelvis att man inte kan se sig i spegeln, och alltså inte kan fixa frisyr och look när man ska ut på stan. Gänget löser det genom att snabbskissa varandra med block och penna.

Det är också ovanligt knepigt att komma in nattklubb. Vampyrregeln säger som bekant att en vampyr inte kan gå in i ett hus om hen inte först blir inbjuden, och det är ju rätt svårt att hitta en het klubb som har en välkomnande dörrvakt…

Kul är också scenen där vampyrgänget möter varulvsditot. Istället för en dödlig ”Twilight”-fajat står de och dissar varandra, rätt milt. När en av de lurviga börjar svära blir han stoppad av sin ledare (den kufigt underhållande Rhys Darby, även han från ”Flight of the Concords”), med de tydligt inövade ledorden: ”We are werewolfs, not swearwolfs”.

Det är ju inga klantskallar framför och bakom kameran. Främst i ledet för såväl skådespelare som filmskapare står alltså Jemaine Clement – som alltid lyckas dölja sin uppenbara intelligens i en air av djuplodande idioti. Det räcker att Clement vrider upp ansiktet mot kameran och fyrar av sitt patenterade fånstirrande för att världen, för ett ögonblick, ska få lite mjukare kanter.

Rätt underhållande, alltså men... ja, den följande invändningen är så förutsägbar och närmast clichéartad att jag helst inte vill formera bokstäverna, men här kommer de igen:

Det här är bara en radda sketcher, löst sammanfogade av en tunn röd tråd för att skapa en illusion av långfilm. Men okej, det ärliga engagemanget, den avväpnande humorn och det stora, blödande vampyrhjärtat ror ändå hem betygstrean.