När du njuter av de senaste kulturyttringarna Spotify och Apple-TV, väljer 80-talisterna att samla vinyl och se grynig VHS-videos på tjock-tv.

Vad händer då när ens gamla slitna dåtidsprylar blir hippa bland hipsters? Jo, vissa poänger finns det ju, som att man kan plocka fram den där fransosrandiga tröjan igen, men främst av allt känner man sig gammal. Inser att man har blivit medelålders utan att man ens försökte.

Man drar sig till minnes att man en gång i tiden plockade fram skämskudden när någon åldring pratade om att de må se gamla ut, men ”här inne” (en lättare knackning på pannan) var de minsann fortfarande unga – nu är det exakt samma tanke som sveper genom skallen framför spegelns obönhörliga sanning.

Det vore en grav underdrift att påstå att jag känner igen mig i ”While We’re Young”.

Ben Stiller och Naomi Watts gör Josh och Cordelia, två 60-talister som blir vänner med ett ungt hipsterpar i New York, snyggt typecastade med Adam ”Girls” Driver och Amanda Seyfried.

Medelåldringarna lockas av den unga duons till synes kravlösa och spontana leverne, långt från den Villa, Vovve, Volvo-tillvaro som kom som ett snailmail på posten när de passerade 40. De vill iklä sig deras ungdom i tron att det ska ge dem passionen för livet åter. Eller i alla fall illusionen av den.

Cordelia följer exempelvis med Darby och skakar rumpa på kurs i hiphop-dans, Josh går på shoppingrunda med Jamie och köper en likadan hipsterhatt som den nya förebilden bär.  

Det är scener med smärtsam udd, som gör lättare mental åverkan på den indirekt drabbade publiken.

Manusskrivande regissören Noah Baumbach, som man väl skulle kunna kalla en Woody Allen 2.0, ger oss fler – ja, ett helt ett gäng – pinsamt underhållande scener på samma tema, men låter i längden inte heller de unga slippa smisk.

Det är bara det yttre som skiljer dem åt, i grunden är de, vi, alla konformistiska förlorare i kampen mot samma övermakt: Åldrandet, och den bittra insikten om alltings förgänglighet.

Noah Baumbachs filmografi är tätbefolkad av figurer som hellre klär sig i lånta fjädrar än står nakna framför sig själva och omgivningen, men han lyckas alltid, återigen likt Allen, göra så pass spirituella variationer på sitt huvudtema att han aldrig blir repetitiv.

Och även om han nog aldrig kommer att nå samma höjder som han gjorde med genombrottet ”The Squid and the Whale”, visar ”Frances Ha”, ”Greenberg” och de andra att han är en pålitlig berättare som kan trippa lätt med (halv)tunga ämnen i famnen.

Här är han luftigare än någonsin, men likväl fyndig och träffsäker.

Apropå åldersnojja ser komikern Charles Grodin (”Midnight Run”) skrämmande geriatrisk ut när han dyker i en biroll. Först kommer tanken att det där måste vara Grodins mycket äldre, sjuke bror, men sedan följer insikten om hans ålder – och tyvärr även om min egen…