Beirut 1982. Den 12-årige palestinske flyktingen Fahed (Abdallah El Akal) har alldeles för mycket energi som han riktar mot sämsta tänkbara mål.

När han inte försörjer sin farfar och sin arbetslösa änkling till pappa med att sälja cigaretter och tuggummi på gatan, råkar han i bråk och trotsar krypskyttarna som gömmer sig på stadens tak. Fahed är ändå extremt charmig. Han röker i klassrummet och blir utslängd, han retas, skojar och har ett vackert foto på sin döda mamma hängande på väggen i sitt slitna sovrum.

Mellan allt spring och bus är det ändå tydligt att vardagen är en kamp för överlevnad. Kriget mellan Libanon och Israel har pågått i många år. Palestinier bor i flyktingläger utan utsikter att komma hem eller börja på nytt. Faheds pappa är en av dem. Hans främsta sysselsättning är att ansa och sköta ett litet olivträd som han tänker plantera när han får återvända till sin by. När pappan blir ihjälskjuten kommer trädet att betyda allt för Fahed. Nästan.

En israelisk stridspilot skjuts ner över Beirut och tillfångatas av Libanesiska styrkor som Fahed har samröre med. Piloten Yoni (Stephen Dorff) sitter i en cell med säck på huvudet och misshandlas ihopp om att han ska läcka information om kriget. Fahed bevittnar tortyren och ser sin chans. Han lovar Yoni att hjälpa honom fly om Yoni i retur tar med honom över gränsen för att plantera pappans träd.

Upplägget känns inte helt originellt. Det råder ingen större tvekan om huruvida Yoni och Fahed kommer bli vänner under resans gång eller om de kommer att nå fram till gränsen.

Ändå är ”Zaytoun” både spännande och rätt rörande. Den argsinte Yoni mjuknar och retstickan Fahed lär sig om ansvar och omsorg. Duon färdas med jeep, till fots, på åsna. De klarar av infekterade sår, soldater och minfält. Och givetvis skall vi tänka: Om alla bara lärde känna varandra så skulle vi inte ha några krig alls!

Israeliske regissören Eran Riklis som tidigare gjort bland annat ”Citronlunden” (2008) är bra på att låta otippade vänskaper slå rot och börja gro. Stephen Dorff har en lite fånig brytning – annars är han väldigt bra.

Stjärnan i dramat är dock Abdallah El Akal som bitvis är helt lysande. Fotot är också spännande. Under 90 minuter känns det verkligen som man är en 12-åring i krig. Men om man jämför med exempelvis med Oscar-nominerade ”Krigets barn” (2012) på samma tema, är detta en mycket gulligare film.

Och kanske är det ”Zaytouns” stora problem: Krig är inte gulligt alls.