19 sekunder tog det. Sedan stod jag handfallen inför det faktum att månadens fluga hade titulerats ”Harlem Shake”. Alltså inte ”The Harlem Shake” i originalversion, den dans vi på 80- och 90-talet lärt känna genom hiphopkulturen, och som för min generation ingick i en social och kulturell rörelse där de estetiska uttrycken utvecklats i en specifik social kontext.

Det här var något helt annat.

Klippet med de dansande norska militärerna jag bevittnade hade inget med ”The Harlem Shake” att göra, inte ens musiken var rätt. Deras version liknade snarare en svensexa där män i uniform försökte få utlopp för sin frustration, om än med en humoristisk underton. Senare under samma dag hade fenomenet exploderat – ett virus var på intåg och vi kunde alla bevittna hur folk lyckades smitta varandra över nätet med denna mix av levande och död materia.

Fenomenet ”Harlem Shake” är ett så kallat meme, vilket innebär att människor efterapar något de tagit del av, främst genom sociala medier, genom en egen version. Tanken är att man finputsar ursprungsmaterialet till något enkelt och lite lagom unikt annorlunda, för att så många som möjligt ska gilla, konstruera, dela och därmed nå maximal spridning.

I fallet ”Harlem Shake” har man tankat ned så många komponenter som möjligt under 31 sekunder. Scenografin består av en vardaglig situation eller miljö och en melodislinga som får en person med täckt huvud att börja röra sig. Snart ökar dramatiken och plötsligt dansar alla deltagare samtidigt och gärna utklädda, avklädda – eller både och – i olika positioner.

Men ”Harlem Shake” är inte bara ett framgångsrikt internetfenomen, utan också ett beklämmande exempel på kulturell kidnappning.

Några som reagerat på detta är ett antal boende i Harlem, som i en svarsvideo som finns på Youtube reagerar på ”Harlem shake”. De betraktar dansen som lokalt förankrad och en del av det kulturella arvet från platsen. Denna form av kulturell kidnappning är vanlig, inte minst i vår del av världen där man bekymmerslöst blandar cocktails av dansstilar, trender och symboler som man tagit del av på resor, i media eller på internet.

Forskaren Lena Sawyer menar i en studie om afrikansk dans i Stockholm att vita människor lever i föreställningen om att det är en rättighet att se världen som ett smörgåsbord, där man kan plocka vad man vill. ”Hudfärger, liksom kulturella ideal, är bra marknadsvaror för såväl multinationella som mindre företag. Svarthet paketeras snyggt i ett par Michael Jordan-skor, baggy-jeans, eller en afrikansk danskurs. Genom dem kan alla, som har råd förstås, genomgå en mental hudtransplantation”, sa hon i en text i SvD för några år sedan.

Dans från fattiga områden har i alla tider varit föremål för förakt. Även i Sverige. Men genom dansen kan barnen upptäcka sina egna vägar. I mitt arbete med dans bland svenska ungdomar försöker jag få dem att se att dans är ett utmärkt sätt att både göra motstånd och förstå sin samtid.

Jag vill skapa en konstnärlig infrastruktur för barn som saknar naturlig tillgång till verktygen och få dem att rikta uppmärksamheten på sina egna erfarenheter. Syftet är att ge plats för fler berättelser i samhället. De stereotypa och begränsade bilderna som så ofta cirkulerar när man talar om fattiga områden gör att konstformer från gatuplanet alltid riskerar att kidnappas eller förvandlas till något ljummet, inom kort för evigt bortglömt.

Och vad har då allt detta med ”Harlem Shake” att göra? Varför ska man problematisera ett fenomen som miljontals människor uppenbarligen verkar gilla och njuta av? Jo, för att fenomenet synliggör hur lätt det är för miljontals människor att dras med i en masspsykos utan att lägga närmare eftertanke på vad de deltar i eller vad företeelsen ger uttryck för.

I det här fallet ett slags kulturell kidnappning som kan resultera i allt annat än kärlek och gemenskap – det visar inte minst reaktionerna från de boende i Harlem. ”Det känns som att de försöker håna oss”, som en av dem säger.

Dans är att tänka! Dans är politik, dans är ekonomi, dans är rummet av möjligheter. Så sätt igång att dansa, men ta gärna 31 sekunder till för att reflektera över vems tankar som dansas.