– Det har varit ett systematiskt lågintensivt verbalt våld som jag har blivit utsatt för i tjugo års tid. Jag har försökt att inte tala om det för att inte verka ynklig eller självömkande. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Jag är bara en av tusentals andra som drabbas.
Alexandra Pascalidou berättar att hon gått igenom de här åren och spelat tuff och kaxig, men att hon till slut inte orkade längre. Och att hennes devis om att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter var större än hennes eget välmående inte längre var giltig.
– Plötsligt så gick det inte längre. Jag kunde inte värja mig och kände att jag blev så otroligt ledsen för att jag har kämpat så hårt i det här landet för att lära mig alla koder för att passa in och för att visa människor respekt.
– Sen går det bara inte och man förstår inte. Man kan inte riktigt begripa var allt det här hatet kommer ifrån.
– Dom kallas för nättroll, men de här är inga troll. Troll är gulliga och de här är människor som är rasister och sexister och hittar sina måltavlor som dom systematiskt försöker bryta ner.
Kvitto på att man gör rätt
Alexandra Pascalidou berättar att hon den senaste tiden kontaktats av väldigt många som retirerat för hatet, och att det gör henne väldigt orolig.
Hon har också försökt hjälpa andra som utsatts och ofta sagt att hatet är ett kvitto på att man gör rätt.
– Och jag har kunnat lura mig själv länge, men sen kommer en tidpunkt då man inte längre orkar. När det blir alldeles överjävligt. När man får tidig morgon till sen kväll marineras i olika sådana här attacker.
– Men jag känner samtidigt att jag inte kan ge upp. Det här är vårt land och vårt samhälle. Vi måste värna om en anständig samtalston.
Många har hört av sig med kärlek
Hon berättar också att tusentals människor hört av sig med kärlek sedan hon öppnat upp om vad hon utsätts för.
– Det var det som fick mig att orka komma hit i dag.
– Men det som fick mig att känna att jag aldrig ska ge upp är när dom börjar fira och hurra för att jag ska lämna landet och mitt arbete. Då känner jag att jag måste frambringa den motståndskraft jag har kvar. För vi kan aldrig låta de mörka krafterna vinna. Det här anstår inte en av världens bästa demokratier.
Psykiska terrorn värst
Alexandra Pascalidou säger att hon är rädd hela tiden. Att hon alltid håller koll på vad som händer bakom hennes rygg.
– Jag är ständigt rädd. Jag tänker ibland: Vad skulle jag behöva för att vara trygg, men jag kommer inte på någonting.
– Den psykiska terrorn är värst. Det är den som bryter ner en och plötsligt börjar jag ifrågasätta mitt existensberättigande som kvinna och som människa med ett konstigt namn i det här landet.