Jag såg Kevin Costner spela Robin Hood på bio med min pappa när jag var tio. Jag hade behövt vara elva för att få se versionen från 15 år, där scenen när Morgan Freeman kastar sin sabel på häxan – som flyger iväg i ett ondskefullt moln av skräck och död – inte är bortklippt.

Robin Hood: prince of thieves blev sen den första filmen i mitt VHS-bibliotek som växte fram under 90-talet, nummer två: Dansar med vargar. Båda köpfilmer dessutom, 179 kr styck var mycket pengar för en unge på den tiden, många burkar att panta.

Bland de många av barndomens filmhjältar har sen dess Kevin Costner en särskild plats i mitt hjärta.

Jag har nyligen sett om Robin Hood med min egen tioåring, gråtit nostalgiskt åt Bryan Adams smöriga soundtrack och skrattat åt Alan Rickmans explosivt neurotiske sheriff. Samt förstås, till leda för min familj, förklarat in i minsta detalj om sorgen jag kände på skolgården när klasskompisarna, som förstås sett 15-årsversionen, imponerat diskuterade den snurrande sabeln och häxans flygande frånfälle.

Vad min son sa efter han sett scenen?

”Var det allt, pappa?”

För övrigt fyllde min dotter sex år dagen jag intervjuade Costner om hans nya film Horizon: An American Saga, och jag kunde inte låta bli att be om en gratulationshälsning. Det visade sig att han tar ganska lätt på det där med 15-årsgräns.

En sån pappa skulle man ha.