Nina Hemmingsson är en av våra absolut främsta serietecknare. Sen debuten 2004 har hon publicerat flera böcker som till exempel Så jävla normal och en lång rad geniala teckningar på Aftonbladets kultursida. Svartsynta och brutalt roliga enrutingar som har gjort henne till något av en feministisk ikon.

Men Hemmingssons kvinnliga karaktärer är inga präktiga före-bilder utan ett slags utagerande alter egon som pendlar mellan dåligt självförtroende och en grandios självbild. Ett exempel är tjejen i den här påhittade kontaktannonsen som söker mer sprit. Kolla in läppstiftet; inte särskilt diskret.

Hemmingssons karaktärer har även ett tvetydigt förhållande till sin egen sexualitet. Ta till exempel tjejen som frivilligt sträcker fram sina bröst mot ett par tafsande händer.

Men varför är det här onormala beteendet så viktigt – är det inte vi normala människor som borde bli hyllade istället? Nej – för det är faktiskt just tack vare alla onormala typer som vi andra kan känna oss så jävla normala.

En sak till. Traditionellt sett har det alltid varit manliga konstnärer som brutit mot normer och blivit geniförklarade. Om kvinnor försökt så har man istället hamnat på hispan som Sigrid Hjertén. Så visst är Hemmingssons onormalt, barnsliga streckteckningar – man kan ju knappt se att hon gått på konsthögskolan – en oumbärlig motpol till kulturmannen.

Österängens konsthall är inte heller särskilt normal. I Stockholm så ägs de flesta konsthallarna av multimiljonärer som till exempel Artipelag och Bonniers. Men här är det istället en ideell kulturförening som driver konsthallen som man dessutom placerat i ett köpcentrum för att man ska kunna nå en annan publik än den vanliga medelklassen. Fett bra jobbat.