Konst- och designåret 2013 har tyvärr gått i förfalskningarnas och plagiatens tecken. Kulturnyheterna har rapporterat om hur stora företag kopierar små, fristående formgivares verk på löpande band. Och i Uppdrag granskning avslöjades nyligen att många av de Bengt Lindström-målningar som pryder väggarna hos svenska konstälskare är förfalskade.

Konstförfalskning är ett gammalt gebit. Redan under antiken tillverkade skulptörer i Rom kopior av berömda grekiska förebilder vilka såldes som äkta vara. Däremot är plagiaten som nu grasserar i designvärlden en relativt ny företeelse, intimt förknippad med industrialismens genombrott i mitten på 1800-talet.

I båda fallen är det ju frågan om ett slags bedrägeri. Men personligen föredrar jag förfalskningar framför plagiat. En bra förfalskare måste nämligen ha stora kunskaper om de konstverk som ska imiteras. Designade möbler eller mönster kan däremot kopieras av en medelmåttigt begåvad mellanstadieelev med hjälp av några av våra vanligaste datorprogram. 

Många av historiens främsta förfalskare har också varit minst lika skickliga hantverkare som de konstnärer de imiterat. Att de inte blivit lika kända beror mest på att ett av konstvärldens grundfundament är exklusivitet. Det vill säga att många begåvade individer måste exkluderas för att de fåtal som blir kvar ska framstå som unika genier.

En förfalskare påstår inte heller att han eller hon har gjort ett verk som egentligen är skapat av någon annan. Så när Hemtex påstår att de har skapat mönstret Feather – när det i själva verket är ett plagiat av Kristin Erséus mönster ”Stickat” – känns det med andra ord betydligt värre än någon förfalskning.

Minst lika illa var det när tidningen Helsingin Sanomat avslöjade att Marimekkos populära tygmönster ”Skogsfolket” är ett plagiat på den ukrainska konstnären Maria Primatsjenkos verk ”Råttan på väg”. Kristina Isola som har arbetat för Marimekko sedan 60-talet borde verkligen veta bättre. När det berömda Marimekkomönstret ”Unikko” – designat av Kristinas mamma Maja Isola – plagierades av Dolce&Gabbana 2007 så blev det minsann liv i luckan.

Dolce&Gabannastölden gör med andra ord att Marimekkos plagiat framstår som ännu pinsammare – snacka om att kasta sten i glashus. Och till skillnad från Hemtex så vet ju Kristina Isola att de allra flesta plagiat numer upptäcks förr eller senare – ett faktum som förhoppningsvis kommer att sätta stopp för den här typen av tjuverier i framtiden.

Dennis Dahlqvist, konstkritiker Kulturnyheterna