Verken har tillkommit i intima möten mellan kvinnor som delat erfarenheter med varandra, men vem som helst är välkommen på utställningen.
– För mig är det viktigt att alla ser det här. Det finns något väldigt värdefullt i det separatistiska utrymmet som förtjänar att visas på galleri, säger Roxy Farhat.
– Utställningen handlar inte främst om mäns frånvaro utan om kvinnors närvaro, påpekar Karin Kakan Hermansson.
Marginaliserade erfarenheter
Den ena installationen återger berättelser om sexuella övergrepp mot kvinnor, den andra visar en yngre kvinna som tvättar en sjuk äldre kvinna.
– Kvinnors erfarenheter anses ju ofta inte vara sanning, speciellt när det handlar om sexuellt våld och övergrepp, säger Roxy Farhat.
– Inte sällan reduceras möten mellan kvinnor till att bara handla om skvaller. Vi menar ju att det är något helt annat, en överlevnadsstrategi för kvinnor, säger Kakan Hermansson.
”Locket på” inom konsten
Och inte minst inom konsten finns det en stor brist på skildringar av kvinnors erfarenheter menar konstnärerna.
– Ibland kan jag känna att det ligger som ett lock över det här ämnet, debatterna förs inte öppet. Visst finns det många initiav som #mörkertalet men konsten förväntas ofta vara dekorativ eller att den ska upplevas som ett ”kul och roligt verk”. Speciellt kvinnors erfarenheter förs inte fram inom konsten, säger Roxy Farhat.
Samtidigt tycker hon att debatten vinklas på ett sätt som kan släta över förövarnas del i övergrepp.
– Jag fick höra häromdagen att det är en av fyra kvinnor i Stockholm har utsatts för något slags övergrepp. Men det finns ingen undersökning som visar hur många män som begår brotten. Den avsaknaden och den tystnaden finns hela tiden i samtalet, säger hon.
”Feminismen är livet”
Så hur mycket betyder feminismen?
– Det betyder allt, säger Roxy Farhat.
– Feminismen är också livet, inskjuter Kakan Hermansson.
– Mina verk hade inte varit möjliga utan feminismen och systerskapet. Inte bara vad gäller vad de handlar om, utan också i hur de är gjorda, säger Roxy Farhat.
Utställningen visas på galleri Nau fram till 8 februari.
Fotograf: Helena Tossavainen