Marina Abramović föddes i Belgrad, i dåvarande Jugoslavien, i mitten av 1940-talet. Föräldrarna var partisaner under andra världskriget och gjorde därefter politiska karriärer. Barndomshemmet var strikt med militärisk disciplin och Marina Abramović misshandlades regelbundet av sin mamma. Under 1960-talets senare hälft pluggade hon måleri i hemstaden. Men det var först några år senare, när hon började använda kroppen som konstnärligt verktyg, som karriären tog fart. 

Livsfarlig konst

Genombrottet kom under det tidiga 1970-talet när Marina Abramović började med performancekonst och skapade verken ”The Rhythm Series”. Där undersökte hon vilka gränser kroppen och sinnet har. Hon lät både publiken och den egna kroppen bli en del av konsten. Bland annat la hon sig i en brinnande stjärna, en symbol för både det ockulta och kommunismen, och stannade där fram till dess att publiken räddade henne från att kvävas. I ett annat verk, i italienska Neapel, ställde hon sig bredvid ett bord med 72 olika objekt, till exempel en revolver, rakblad och en ros. På en lapp stod det att besökarna fick göra vad de vill med konstnären. När allt var klart befann sig Marina Abramović naken med skärsår på kroppen och någon i publiken hade laddat revolvern och tryckt den mot hennes huvud.   

Fysiska uttryck

1976 träffade Marina Abramović den tyska konstnären Ulay. Under de kommande tolv åren både levde och arbetade de tillsammans. Deras konst utmanade det kvinnliga och det manliga och var ofta fysisk. De sprang in i varandra och i ett verk spände de tillsammans en pilbåge med pilen riktad mot Abramović bröst. Till en början reste de genom Europa i en husbil, därefter bodde de i Amsterdam, där de blev en central del i landets konstnärskretsar. De bodde också i Australien där de levde med aboriginska Pintubi-stammen. Ett möte som ledde till verket ”Nightsea Crossing”, ett verk som uppförts 22 gånger under 6 år. 1988 avslutade konstnärsparet sin relation med verket ”The Lovers”. Där vandrade de från var sitt håll längs den kinesiska muren.  Efter 90 dagars vandring möts de.  Det mötet blev avslutet på både deras professionella arbete och deras kärleksrelation.

Vinner guldlejonet i Venedig

1990-talet markerar en ny epok i Marina Abramovićs karriär. Hon arbetar ensam, blir gästprofessor vid skolor i både Berlin och Paris och gör teater, bland annat den självbiografiska pjäsen ”Biography”. 1997 erbjuds hon att representera Serbien och Montenegro på Venedigbiennalen, ett samarbete som avbryts efter bråk med Montenegros kulturminister. Däremot skapar Abramovićs verk, ”Balkan Baroque”, uppmärksamhet och den italienska paviljongen väljer att visa det. ”Balkan Baroque”, ett performance där konstnären rengör 1500 blodiga koben under 4 dagar samtidigt som hon sjunger sånger från sitt hemland, vann biennalens Guldlejon det året. Marina Abramović skapade också ett verk med tibetanska munkar vid en festival i Indien där Dalai Lama var initiativtagare.

En superstjärna i konstvärlden

Idag är Marina Abramović en superstjärna i konstvärlden och hennes verk är mer psykiskt utmanade än de tidiga fysiskt krävande verken. Bland annat testar hon gränser när det gäller stillhet och tystnad. 2010 gjorde hon verket ”The Artist is Present” där hon satt tyst på en stol inne på museet MoMa i New York. Hon satt där i åtta timmar varje dag i över två och en halv månad. Under tiden kom besökare dit och satte sig mitt emot och tittade henne i ögonen. Bland de som satte sig mitt emot Abramović fanns Björk, Lou Reed, Rufus Wainwright, Michael Stipe och James Franco. Verket gjorde att Lady Gaga fick upp ögonen för Marina Abramović och de två arbetade tillsammans i samband med sångerskans skiva ”Artpop” (2013).

Nytt verk i Stockholm

Nu ska Marina Abramović sätta upp det nya verket ”The Cleaner” i samarbete med Moderna Museet i Stockholm. Ett sju dagar långt kollektivt uppträdande med körer, sångare och konstnären själv. Andra performancekonstnärer ska också sätta upp tre av Abramović tidigare verk, bland annat ”Art must be beautiful” där konstnären våldsamt borstar sitt hår under nästan en timme, samtidigt som hon upprepar orden ”art must be beautiful”.