Kristina Ohlsson har gjort internationell succé med sina deckare, som översatts till 25 språk. I fjol debuterade hon som barnboksförfattare med den mystiska sagan ”Glasbarnen”, som tilldelades Sveriges Radios Barnens Romanpris.

Nu kommer den andra delen i den kusliga berättelsen om de tre vännerna i skånska Åhus. I ”Silverpojken” ställs de inför en rad gåtor: Vem stjäl maten i det gamla vattentornets restaurang? Vem är pojken i kortbyxor som inte lämnar några spår i snön?

Berör flyktingfrågan

Kristina Ohlssons barnböcker innehåller det gåtfulla, men också det samtidsaktuella. I ”Silverpojken”, till exempel, berörs flyktingfrågan.

– Jag skriver oerhört spretiga berättelser för vuxna och så kan det inte riktigt se ut för barn. Inte för att man ska underskatta dem, men en mer sammanhållen berättelse funkar bättre för den målgruppen, säger hon till Kulturnyheterna.

Rädd för mörkret

För det mesta tror hon dock att läsvanorna ser ganska lika ut, oavsett ålder.

– Människan blir aldrig för gammal för att vi underhållen. Vi läser nog av ungefär samma skäl när vi är 12 som när vi är 40, eller 80, säger hon.

Själv blir Kristina Ohlsson lätt rädd för mörkret, och dras därför till det som skrämmer:

– Det finns en kittling i att bli rädd, och i bokform kan man alltid slå igen boken när det blir för läskigt. Men jag har kompisar i min egen ålder som tyckte det var så läskigt att de inte kunde läsa boken på kvällen, berättar hon.