Jag hade inte tänkt skriva den här texten. Jag är inte objektiv. Det är man inte när man är nära vän till någon som har blivit utsatt för kränkningar. Men eftersom den mediala bilden har cementerats till en enda oemotsagd version av historien, och ingen utomstående tycks göra en ansats till att granska sakförhållandena, är det svårt att fortsätta vara tyst. Så här kommer den: en annan version av historien om när Lidija Praizovic skrev om sina klasskamrater på författarskolan Biskops-Arnö.

Det var i september 2012 som Lidija Praizovic skrev i tidskriften Const Literary (P)review: ”Idag hade vi samtal i klassen om mitt projekt, i princip handlade det bara om mitt projekt, eftersom det är det som infekterar klassen: en sjukdom och ett obehag mitt i allt det gemytliga och trevliga här, detta trygga Biskops-Arnö-klassrum som nu invaderas av djävulens krafter. Det är som att jag har sprättat upp deras skära säkerhetsbälten, tagit ifrån dem deras prickiga nappar.”

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att Lidija Praizovic ”gjorde litteratur av sin vardag” och därför ”mobbades ut från skolan”.

Bodil Juggas skriver i Arbetarbladet: ”Utsattheten lyser. I sitt skrivande definierar Lidija sin position i elevgruppen/samhället. Hon är rasande men också maktlös vilket också bevisas av det som sedan sker. Censuren.”

Kulturnyheternas reporter säger i ett inslag från 27 mars: ”Författarklassens tidigare uppfattning, om att litteraturen är och ska vara fri, gällde inte längre.”

Lena Sohl skriver i UNT: ”När hon bråkar med normerna är det lätt att tro att det var hon som började. Det var det inte. Normerna hade bråkade [sic] med henne långt, långt innan hon själv bråkade tillbaka. Det är i alla fall den känslan som hennes text ger.”

Sista meningen i citatet av Lena Sohl är något slags nyckelmening för hur medierna har hanterat den här berättelsen. ”Det är i alla fall den känslan som hennes text ger.” En stark känsla av utsatthet och befogat raseri.

Lidija Praizovic gör anspråk på att skildra verkligheten, skönlitterärt. Kulturjournalister läser hennes text, hör henne prata i någon intervju, känner sig berörda och tror på hennes berättelse. Upprepar den i medierna och försvarar hennes rätt att slå tillbaka mot de som har diskriminerat henne.

Jag försöker inte ifrågasätta Lidija Praizovics upplevelse av underordning. Biskops-Arnö är en stark utpost i den svenska litteraturvärldens vita hegemoni. Och den samhälleliga strukturella rasismen, sexismen och heteronormativiteten gör definitivt ingen omväg kring den lilla ön i Mälaren där författarskolan ligger. Det vet jag av egna erfarenheter. Personliga berättelser av upplevda förtryck är en viktig utgångspunkt för kamp. För att kunna bli starka tillsammans behöver vi sådana skildringar, för att hjälpa varandra att begripa och hitta intersektionella beröringspunkter.

Jag vet inte hur det känns att bli utsatt för rasism, kan inte föreställa mig vad det innebär att vara verksam i litteraturvärlden som rasifierad person. Men jag vet hur det känns att inte bli läst eller tilltalad på samma villkor som äldre heteromän. Jag vet vad det innebär när heteronormen och patriarkatet skär rakt igenom ens kropp, gör ens nervsystem till slagfält för en binär könsmaktsordning, och utifrån våra olikartade smärtpunkter tror jag att vi kan bygga upp en intersektionell solidaritet för att skapa en bred front mot strukturella förtryck.

Alla tror inte på intersektionella strategier. Men många feminister, hbtq-personer och anti-rasister är åtminstone överens om detta: Att själv ha erfarenhet av underordning ger en inget alibi för att trakassera andra förtryckta grupper.

Det har verkligen chockat mig att se så många kulturskribenter förbehållslöst prisa en text där Lidija Praizovic sprider förtal, spottar på andra tjejer och hänger ut och hånar någon för sin sexuella läggning. Lena Sohl skriver i UNT: ”När Praizovic skriver om att det hon [sic] som anses förstöra stämningen tänker jag på forskaren Sara Ahmeds begrepp killjoy. Hon beskriver hur feminister anses förstöra den goda stämningen, men det var en god stämning som byggde på att vissa aldrig någonsin känt sig bekväma.”

”Feminist Killjoys (And Other Willful Subjects)” är en fantastisk text. Men det Sara Ahmed menade med dödad glädje var inte att det är en viktig feministisk strategi att skriva ”DÖ DIN HORA!” om andra kvinnor, som Lidija Praizovic gör i Const Literary (P)review. Tvärtom skriver Ahmed att ”it is important that we do not make feminist emotion into a site of truth: as if it is always clear or self-evident that our anger is right. When anger becomes righteous it can be oppressive; to assume anger makes us right can be a wrong.” Denna dubbelsidighet är en viktig ambivalens att ta hänsyn till när vi använder vår ilska som ett politiskt vapen. Ilskan kan vara motiverad, utan att det innebär att den motiverar vilka handlingar som helst.

Krissamtalet som Lidija Praizovic skildrar i sin omskrivna text i CLP hade inte arrangerats för att klasskamraterna tyckte att det kändes lite jobbigt att bli omnämnda. Det kom till för att några personer upplevde sig vara verkligt utsatta för sexuella trakasserier och förtal.

När läraren Arne Sundelin i Kulturnyheternas inslag säger att ”rätt står mot rätt”, att man måste väga ”yttrandefriheten, att man har rätt att skriva vad man vill” mot att man har rätt att känna sig trygg på en utbildning, då känner jag att nu går det inte längre, nu måste jag säga något, den här entydiga bilden av att Praizovic blir utmobbad av en överkänslig vit medelklass kan inte få fortsätta att överskugga de faktiska sakförhållandena.

Nej, Arne. Man har inte rätt att skriva vad man vill. Så fungerar inte yttrandefriheten, det är inte en frihet att säga vad som helst om vem som helst. Det finns regler och lagar som reglerar yttrandefriheten. Förtal och sexuella trakasserier kan till exempel aldrig bli ursäktade, oavsett om de är en del av ett skönlitterärt projekt eller en politisk kamp. Lärarna på Biskops-Arnö verkar uppenbarligen inte förstå skillnaden mellan dålig magkänsla och verklig utsatthet. Man har, som Arne Sundelin så riktigt påpekar i inslaget, rätt till att kunna känna sig trygg på sin utbildning. Att låta ett filmteam paradera runt med Lidija Praizovic samtidigt som den/de som känt sig utsatta befinner sig på skolan är ur det perspektivet helt oacceptabelt.

Och nej, allt är inte tillåtet för att det är skönlitteratur. ”Litterärt värde” är ingen ideologiskt neutral parameter som kan ursäkta rasism, sexism eller homofobi. Att Lidija Praizovics text är laddad och medryckande skapar inte heller några ursäkter för hennes kränkningar.

Det finns mycket att förvåna sig över i den här historien: att en av Sveriges mest framstående författarskolor inte reagerar när elever blir utsatta för kränkningar, att Lidija Praizovic tycker att hennes politiska kamp inbegriper att hon trampar på andra förtryckta, att redaktionen för Const Literary (P)review inte har några etiska betänkligheter för att publicera hennes text där namngivna personer hängs ut och trakasseras; men den kanske allra största chocken för mig var att upptäcka att journalistiska principer om att kontrollera sakförhållanden och höra båda sidor uppenbarligen inte gäller för kulturjournalistiken.

Här verkar man kunna beskriva verkligheten utan att ta ställning till fler källor än en subjektiv, skönlitterär skildring av personliga upplevelser.

Det är kanske inte så problematiskt att vara onyanserad när man skriver om en fiktiv roman. Men när verkligheten blir en del av någons litterära projekt måste vi som skriver om kultur kunna hantera denna verklighet på ett professionellt och etiskt ansvarsfullt sätt. Reproducerar man okritiskt de bilder som Lidija Praizovic målar upp av sina före detta klasskamrater så medverkar man till att sprida förtal.

Rapporterar man om att hon upplever sig ha censurerats och mobbats ut från en skola, utan att ta reda på eller bry sig om vad hon har utsatt andra elever för där, har man kommit oroväckande långt från journalistkårens yrkesprinciper. En sådan hållning riskerar att reducera kulturfältet till ett spel av meningslösa poser, där man hela tiden skriver om litteraturens kraft att ändra på verkligheten utan att vilja befatta sig med den verklighet man beskriver.

Jag hoppas att den här texten kan vara en varningsflagga mot en sådan kulturjournalistik. För om allt är tillåtet i litteraturen blir litteraturen betydelselös.