Men det kan ju inte vara möjligt? Det är det första jag tänker när jag får dödsbudet per telefon i snögloppet på väg till skolan med barnen. Han gav ju ut en ny skiva i fredags? Jag stod ju i tv och berättade att han fyllde 69 år och att skivan hyllats över hela världen. Han var ju inte sjuk, trodde vi.
Sedan tänker jag, inte Bowie också. Att två barndomshjältar går bort i cancer inom loppet av två veckor, båda i samma, för tidiga ålder, båda ett par dagar efter respektive födelsedag är så ledsamt att jag knappt står ut. Lemmy Kilmister och David Bowie var båda populärkulturella ikoner, kända för sin vänliga attityd och för sin konsekvens inom sitt gebit. I Lemmys fall innebar det att låta och se likadan ut i 50 år. I Bowies fall att ständigt överraska med en ny persona och ett nytt sound.
För ett par år sedan blev jag bjuden till en 50-årsfest av det största Bowiefanet jag känner. Det var naturligtvis en Bowiemaskerad. På plats i den hyrda festlokalen minglade olika versioner av Starman, The Thin White Duke, Ziggy Stardust och allsköns varianter av kostymer och smink från skivomslag och foton. En genialisk idé för en fest eftersom i stort sett alla har någon sorts relation till Bowie. Själv hade jag svart skinnjacka, beigt linne och svarta brallor med hög midja, precis som Bowie hade under ”Heroes”-perioden i slutet av 70-talet.
Den första låten jag fastnade för som barn var ”Let’s dance”, men den riktiga inkörsporten till tyngre Bowiemissbruk kom genom filmen ”Vi barn från Bahnhof Zoo”. Filmen bygger på den 14-åriga prostituerade heroinisten Christiane Felscherinows liv och Bowie är med både i filmen och på soundtracket. Scenen när Christiane och hennes kille springer från polisen och ”Heroes” ekar genom de skitiga västtyska gångtunnlarna är svårslagen dekadent ungdomsromantik och berättade om en helt annan värld, långt från min trygga förort.
Och det var precis det som David Bowie gjorde. Öppnade dörrar, gläntade till nya världar och upplevelser. Inte minst till nya identiteter. Han visade att man kan vara precis vem man vill, att alla möjligheter ligger vidöppna. Det är en bedrift som saknar motstycke i populärkulturhistorien.
Hans värv spänner över så många olika genrer och uttryck; från musik till konst till film. Han är en gayikon. En modeikon. Ett musikaliskt geni. För snart tre år sedan sammanfattades hans liv på ett magnifikt sätt i en stor utställning på Victoria & Albert Museum i London. Det blev besöksrekord med över 300.000 sålda inträdesbiljetter. I presentshopen på väg ut var jag väldigt nära att köpa en försilvrad avgjutning av David Bowies ansikte. Den var gjord någon gång på 70-talet och hans karaktäristiska kantiga ögonbryn och den strama munnen syntes tydligt.
I de två nygjorda videorna som släppts i samband med ”Blackstar” ligger huden tunn och rynkig över samma ansikte. Jag tänkte att han bara hade åldrats. Vi drog ju alla en kollektiv suck av lättnad när förra albumet kom efter en lång tid av tystnad – puh, han lever. Nu när jag ser videon till ”Lazarus” igen och lyssnar på texten känns den betydligt mer illavarslande än för några dagar sedan. Vi vet ännu ingenting om David Bowies sista dagar, men jag hoppas att han hann förstå hur hyllad ”Blackstar” blev.
I tre år har jag ångrat att jag inte köpte den där avgjutningen. Hade jag haft hans silvriga ansikte på väggen här hemma idag hade jag strukit honom över gipskinden och sagt tack. Jag är så ledsen att du är borta.