• Viktigt meddelande:

    Viktigt meddelande till allmänheten i Skelleftehamn och Örviken i Skellefteå kommun, Västerbottens län. Det brinner i ett industriområde med kraftig rökutveckling till följd. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Västerbotten.

Per Sinding-Larsen. Foto: Mats Bäcker

Ett musikår av protester och knutna nävar

Uppdaterad
Publicerad

Musikkritiker Per Sinding-Larsen skriver om överraskande naturnära Avicii och Daft punk – och om när svensk musik höjde den knutna näven i luften.

Är det inte fullkomligt logiskt att den elektroniska dansmusikfestivalen ”Summerburst” flyttar mot jästen i den svenska proggrörelsens surdeg – Gärdet i Stockholm – nästa år?

Två av arenaklubbkulturens främsta namn tog ju ett kliv 2013 mot det någorlunda naturnära. De stängde av sina datorer för att istället vidareutveckla sin musik i en mer opastöriserad form.

Kulturåret 2013

Den ene var Avicii som chockade både publik och kollegor när han mitt under sin spelning på världens främsta klubbmusikfestival i Miami i våras helt utan förvarning drog igång en countryliknande sång, komplett med banjo och band, bara höbalarna saknades.

Twitterstormen som följde var fylld av hån och flin (”Rednex is back”, skrev någon) men stannade upp när låten ifråga, ”Wake Me Up”, några månader senare intog förstaplatsen på listor i hela 60 länder. Modigt. Smart. Och svensk pophistoria! I en och samma husmaffiga handviftning!

De andra barfotabarnen var Daft Punk. På ett av årets mest uppmärksammade album, en av de mest innerliga omfamningar av discokultur som gjorts, ”Random Access Memories”, använde sig den hyllade franska duon inte längre av sin sedvanliga maskinpark utan istället av livs levande musiker av mästarklass. De gjorde det inte bara för att hitta en analog ljudbild. Albumet är en ren debattinlaga riktad mot arenaklubbkulturens hetast glödande hårddiskar.

Daft Punk jämför i intervjuer dagens dominerande EDM, elektroniska dansmusik, den som framförs på t ex Summerburst, med koffeinstinn energidryck. Den är både aggressiv och energisk, men når inte lyssnaren på ett djupare plan, menar fransoserna.

Politik i musik av det mer traditionella Gärdesfest-slaget hittade vi hemma (och inte bara i Jenny Wilsons sjufaldigt grammisnominerade kampsånger på hennes bästa album hittills). 2013 blev året då den svenska popestraden inte bara höjde rösten – utan också näven – mot ett samhälle som inte längre är lika för alla utan där du värdesätts efter hudfärg, kön, postnummer och bankbok. Titta bara nu senast på uppslutningen i Kärrtorp!

I alla fall sa den fortsatt växande hiphopscenen, den som vitaliserats ytterligare under 2013 av namn som Linda Pira och Lilla Namo, vad den tyckte. Kartellen, Timbuktu och debuterande Abidaz var några av de som fick nog, och i jämn takt med valupptakten, tog ställning. Något de stora namnen på landets pop- och rockscen inte gjort.

Kommer det slagord mot en kollapsad skola eller skattesänkningar från Lykke Li eller Nina Persson nästa sommar?

Då kan det bli riktigt trångt och högljutt på en framtida Gärdesfest valåret 2014.

Per Sinding-Larsen, musikkritiker.

Fakta

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Kulturåret 2013

Mer i ämnet