Björn Afzelius var artisten med de socialistiska och samhällskritiska texterna. Men efter att han och proggbandet Hoola bandoola band splittrades 1976 ansåg många musikkritiker att Björn Afzelius allt oftare hängav sig åt dålig smak, opolitisk musik inspirerad av country, dansband och smöriga texter.

Blev en spottkopp

Droppen som fick bägaren och musikkritikernas tålamod att rinna över var när Björn Afzelius 1989 spelade in en cover på danska Anne Linnets ”Tusind stykker”, för att kunna avsluta en av sina konserter med en ballad.

– Han kunde göra vad han ville, så valde han den här sången. Sentimental, lite för långsam, lite för slö och lite för inställsam, säger kultur- och nöjesjournalisten Håkan Lahger.

– Därför blev han en spottkopp. Han höll på med genrer som var så fruktansvärt ute och man brydde sig egentligen inte om hur bra eller dåligt det var. Det var helt fel style på hela killen och hans musik, berättar Håkan Lahger.

Men lika hånad som han blev av kultureliten, lika älskad blev Björn Afzelius och låten Tusen bitar av folket. Albumet sålde i 350.000 exemplar, gav honom en grammy i Danmark, en toksuccé i Norge och otaliga versioner har gjorts av låten under åren.

Laleh släpper cover

På fredag släpper artisten Laleh den senaste versionen av låten som också är ledmotiv till filmarna Magnus Gertten och Stefan Bergs nya dokumentärfilm Tusen bitar – en film om Björn Afzelius.

Tror du att Laleh kommer att utsättas som samma bespottning som Björn Afzelius gjorde för låten?

– Nej, det kommer hon naturligtvis inte göra. Hon har ju gjort en modern, fräsch, tuff och väldigt bra version av låten tycker jag, så hon kommer bara att hyllas. Det vore väl jättekul för Afzelius om låten får en renässans. För det är bara jag som tycker att den är mesig. De flesta tycker den är fantastisk, säger Håkan Lahger.