Oskar Linnros slog igenom i början av 2000-talet som ena halvan av hiphopgruppen Snook.

Efter en uppmärksammad producentkarriär solodebuterade han för drygt tre år sedan med albumet ”Vilja bli” som blev en supersuccé, både bland tyckare och folk.

I maj släpper han uppföljaren, och Kulturnyheterna besökte honom i studion.

– Man får akta sig så man inte hamnar i en bygghärva, säger Oskar Linnros till medproducenten David Lindvall.

”Jag bygger med små delar”

Oskar lägger piano på en låt med arbetsnamnet ”Från balkongen” som han beskriver som ”asbra”, och som han inte vill bygga på med för många delar.

– Att låta mycket är inget svårt, det har jag gjort förut. Gigantiska låtar med mycket ljud, Men just den här låten skulle kunna hålla med en annan inramning. Att man förstår med bara en trumma, ett piano, en sång. Jag är livrädd för att prodda bort mig, där det har gått tre dar och man har lagt på 200 000 syntar, säger han och fortsätter:

– Jag har aldrig jobbat med band. Jag bygger med små beståndsdelar, en del i taget. Musik ska inte handla om full sysselsättning, inte min musik i alla fall.

Känd från Snook

Oskar Linnros lät först höra om sig genom framgångarna med Snook, då under artistnamnet Kihlen. Men nu har det hunnit gå snart tio år sen singeln ”Mister Cool” blev utsedd till årets låt på P3 Guldgalan. Och artistnamnet har han lämnat långt bakom sig.

Efter Snook-tiden var han med och grundade Maskinen, innan han lät tala om sig som producent åt Veronica Maggio. Men det var skivan ”Vilja bli” från 2010 som gjorde Oskar Linnros till en riktigt stor artist, i eget namn.

Sorgsen allsång

Och den sorgsna upptempolåten ”Från och med du” blev den typen av hit som både kritiker och allsångspublik ville sjunga med i.

Står i din port står bara still

För en minut sen var du min

En tredjedel av den jag var går hem

för en är krossad, en är din

det här är slutet på vår film

Från och med nu

Från och med du

 (ur ”Från och med du”)

Jag tror att texterna fick många att känna ”det handlar om mig”.

– Ja, och det gläder mig mycket. Liksom att jag antar att det känns som att jag menade varenda ord. Och precis som en skådespelare kan man bli hopblandad med rollen, men det gör inte mig så mycket, säger Oskar Linnros.

Ett gemensamt vi

Men inför kommande skivan ”Klappar och slag” som släpps i slutet av maj talar Oskar Linnros hellre om ett gemensamt ”vi” istället för ett ensamt jag.

Vilka är vi?

– Vi:et är svårt att definiera och det är en tillgång, det är ett begrepp som man kan tolka in vad man vill i. Framförallt är vi:et genus- och åldersbefriat på ett jävligt skönt sätt, och jag har alla typer av lyssnare.

– Jag vill gärna ta mig rätten att prata om ett ”vi” och nästan använda religiösa anspråk, fast som medelklassvensk. Vi:et och ambitionen i låtarna är som mina idolers som kanske skrivit om kärlek till gud eller liknande, fast jag inte tror på gud.

Han spelar upp två andra låtar som har kommit längre i processen än ”Från Balkongen”. Den dansiga ”Kan jag få ett vittne”, vars refrängmelodi faktiskt påminner lite om den gamla plågan ”Sommaren i city” (utan liknelser i övrigt). Och ”Det är inte synd om dig”, en rapp ballad som han skrattar till när han lyssnar på:

Allt är för litet för dig

Du är trött på stan

Men det är inget synd om dig

Du är bara van

Du tror att alla är för eller emot dig

Ska nån annanstans

Men det är inte synd om dig

Ingen bryr sig alls

(ur ”Det är inte synd om dig”)

Vad har du inspirerats av?

– Jag är alltid inspirerad. Jag kan göra en låt precis när som helst. Musikaliskt lyssnar jag mycket på gamla grupper som ESG. Postpunkgrejor.

Är det därifrån minimalismen kommer?

– Jag antar det, sen lyssnar jag jättemycket på varm 70-talsmusik som Bill Withers och soul. Men det är bara mitt intervjusvar. Sanningen är att jag bara lyssnar på hiphop när jag är hemma. Just nu lyssnar jag på Killer Mike som är en fet rappare.

Vill tro att grannen är schysst

På ”Vilja bli” kretsade det mycket kring uppbrottet. Ett tema som återkommer på ”Klappar och slag”, men nu kompletterat med ett större perspektiv.

– Det finns nog uppbrottslåtar på den här skivan också. Att skriva om kärlek, brusten kärlek, pågående kärlek, längtan efter kärlek, det är ju grunden för västerländsk popmusik, så det kommer jag ju alltid hålla på med. Men den större tematiken är nog att folk är ganska vettiga men man lever i en samtid som inte är så vettig. Där man lätt kan känna att ens grannar och folk man inte känner är dumma i huvudet. Men vi:et, det kollektiva vi:et, är fortfarande starkt. Man måste lita på att ens granne är schysst.

En hoppfullhet?

–  En hoppfullhet om ens medmänniskor. Det är väldigt lätt att läsa löpsedlar och se på tv och få känslan av att folk blir elakare mer våldsamma och dummare och dummare, men jag tror att det är precis tvärtom. Att vi informerar oss och blir schysstare mot varandra hela tiden.

–  För mig som snart 30-åring så minns jag en tid innan dokusåpan och innan ett internet som befinner sig i ett totalt kaos, en positiv åsiktsfrihet men samtidigt en jävla mobbingkultur. Där det är väldigt lätt att känna att andra människor är skrämmande .