Visst blev 2014 ett saxofonår? Inte bara för att Håkan Hellström lät den bräka på fett när han gav sin historiska konsert på Ullevi i Göteborg utan också för dess lätt odiskreta charm i två av årets största hits – ”Problem” med Ariana Grande (tillsammans med Iggy Azalea) och ”Shake it off” med årets internationellt största stjärna Taylor Swift.
Bakom de senare två står de svenska mästerproducenterna Shellback och Max Martin. Den senare blev historisk i år. Med 19 topplisteettor på amerikanska Billboardlistan överträffas han bara av John Lennon och Paul McCartney.
2014 var annars ett år då det pratades politik i popmusik och popkultur. Rumpskakningsdebatten från ifjol fortsatte även i år och satte fokus på kulturstöld och här hemma handlade mycket, inte oväntat, om valet.
Kent ställde de mest intressanta frågeställningarna om medborgares roll i sitt land på sin endagsfestival. På samma kalas framträdde också, inte av en tillfällighet, årets mest intressanta svenska artister – Silvana Imam och Beatrice Eli.
Imam gör rap på ny nivå och Eli vitaliserar popmusiken, men båda ifrågasätter normer och maktförhållanden i musik och samhälle.
Nästa år borde jag flytta till Malmö. Där finns många av de mest spännande svenska namnen som kommer att ge ut ny musik 2015. Här hittar vi soulsångaren Leslie som ifrågasätter våldet och orsakerna till det i sin utsatta hemstad.
Och där finns Hey Elbow. Om Led Zeppelin hade stannat och lekt folkpop i den där sommarstugan som de en gång bodde i – och kryddat den med experiment och 2398 instrument – så hade de låtit som denna trio.
I Malmö återses också duon Piraterna, punkiga RA, roliga provokatörpoptrion OLD, mästerliga Alice Boman och där (samt i Landskrona) fanns också Kumba en gång. Fast denna rapsångerska med självutlämnande texter har flyttat till huvudstaden.
Annars lär 2015 på ett globalt plan bli ett år för storstjärnor. Björk, Madonna och Rihanna är alla aktuella med nya album.
Bråket om röstförvrängning kommer att fortsätta! Listpopen dominerar på nytt. Hiphopen blir omdiskuterad (konservativa röster vill byta ut den befriande experimentandan mot ett konventionellt nittiotalssound). Den rumpskakiga cultural appropration-debatten tas vidare. Det politiska popspråket lär till viss del ändra form.
Och, saxofonen kommer att tystna.